...kan kännas väldigt väldigt märkligt. Kroppen är inte programmerad att ignorera chansen till barn. Ett tag nojjade jag nästan hela tiden och det kändes fel att försöka ignorera värken i magen. Nu tror jag att jag landat i att vi inte ska försöka denna gången.

Vi fick faktiskt till det helt spontant och kravlöst imorse och ikväll. Det har inte hänt på två år. Kanske mer.  Jag hoppas att det beror på att också E börjar släppa våra egna försök och slappnar av på ett helt nytt sätt.

Antar att jag inte borde säga att jag ägglossar snart. Nu är det provrör som gäller. Det spelar ingen roll hur eller var äggen befruktas, bara vi får barn tillsammans.

Idag har jag bara suttit av tid på jobbet. Någon hade grävt av en kabel och kontoret gick tillbaka till 90-talet med sega datorer och papper och pennor. För att få tiden att gå drack jag kopp på kopp med te. Otroligt osmart eftersom jag var tvungen att springa på toaletten 1000 ggr på 8 timmar. Sen är jag ju hypokondrisk också så jag blev tillslut rädd att jag hade fått en urinvägsinfektion eller ännu värre endo på urinblåsan.

Ja, jag hade alldeles för mycket tid att sitta och fundera. Som tur är fungerade inte Google heller så jag kunde iaf inte googla alla knäppa funderingar jag fick under dagen.

På lunchen hämtade jag ut de mediciner apoteket hade i lager. Spray,folsyra och Ovitrelle. Resten kommer nästa vecka. Väl hemma låg brevet från TF i brevlådan så nu har jag koll på läget vad gäller starter av spray, sprutor och tider för att lämna blodprov.

Kvällen spenderades tillsammans med E´s ogravida syster. Vi åkte iväg och tränade karate. Hade nästan glömt bort hur skönt det är att svettas ordentligt. I bilen på väg till lokalen påpekade systern att det äntligen är September. Blev varm i hjärtat av att hon kommer ihåg vad denna månaden innebär för oss. Är också väldigt glad för att hon ställer frågor, gärna lyssnar och numera "gillar" föreningen barnlängtan på facebook.

Äntligen är denna veckan snart slut. Såhär ser planeringen ut:

15/09 Spraystart, ett sprut i vardera näsborre morgon och kväll

05/10 Sprutstart Menopur 125 ie, kvällen. Sprayen tas numera ett sprut i en näsborre morgon och kväll. Halverad dos alltså.

10/10 Lämna blodprov och skicka till Falun med expressbud

12/10 Lämna blodprov och skicka till Falun med expressbud

V42 Äggplock!

Mitt tvingade lunchmöte gick bra igår men oj vad det drog musten ur mig. Jag tycker mycket om min vän och kollega men det var svårt att hålla alla giftiga och jobbiga tankar borta när hon berättade att de verkligen inte har någonting förberett för barnet. Ingenstans att bo, bara en har jobb, ingen bra bil och hon vet inte om hon får ha kvar jobbet. Jag vill inte vara en sån som missunnar andra att bli med barn, det gör jag inte. Men det svider lite extra när andra får barn utan att ha planerat för det när jag och E väntat i fem år på att få börja...

Jag var helt slut när jag kom tillbaka till kontoret igen. Som tur är kunde jag fylla resten av dagen med inspirerande saker så när kvällen kom var jag tillbaka på banan igen.

Idag är det ÄNTLIGEN September och det innebär två veckor kvar till spraystart. Det närmar sig också ägglossning för redan igår började det ömma kring äggstockarna. Det gör det oftast en vecka innan det är dags. Som vanligt får jag vara försiktig med att anstränga musklerna i magen. Något jag inte tänkte på idag. Idag är nämligen första dagen på min kurs i medicinsk Yoga. Inga jobbiga ställningar och man behöver inte vara vig (perfekt för mig). Det hela går ut på att andas riktigt och meditera genom övningarna. Det var jättehärligt och väldigt rofyllt. Många tankar som sorterades under den timmen. Några tårar som brände bakom ögonlocken också men som tack och lov ldrig hittade ut. 

Nu efteråt är jag öm kring lovmodern. Tänker igen på det TF sa om endometrios men avfärdar det hela tiden eftersom jag inte har några andra symptom. Kanske det ska kännas såhär när man har PCO? 

Hypokondrisk och kontrollfreak som jag är så har jag också fått för mig att kolla upp om det finns några bakterier down there innan IVF:et sätter igång. Jag vet ju innerst inne att allt är lugnt men eftersom jag vill lugna mig själv att våra förutsättningar är de bästa när vi börjar vill jag få det kollat.

Min första tanke var att åka till tant L. Men hon svarar inte som vanligt. Ringer heller inte upp. Antar att hon släppt oss.

Som plan B ringde jag till KK och bad om en tid vilket visade sig vara omöjligt. Åk till vårdcentralen sa dom... men kollar de verkligen riktigt i mikroskop??

Kanske bäst att ta denna fråga med TF istället... men då kan det samtidigt vara för sent att göra något åt det om det skulle vara något fel.

Vet inte hur jag ska göra. Men jag vet att jag är glad åt att det är September. Snälla låt dessa två veckor flyga förbi!

Bävar mig inför morgondagen. En fördetta studiekamrat skickade ett sms där hon berättade att de ska ha barn i December. Sedan dess har hon försökt få med mig ut på lunch. Hitills har jag lyckats komma undan. Kände mig allt för labil när vi väntade på det sista misslyckandes innan IVF:en. Men... nu har jag inget att skylla på längre. Imorgon klockan 11.30 måste jag träffa henne och le genom en hel lunch!

Vi har inte träffats på nästan två månader så hon kommer att ha en väl synlig mage och hur ska jag orka låtsas vara så där lagom glad och intresserad över deras graviditet? Dessutom kommer hon såklart att fråga när vi tänker skaffa barn. I vintras när vi lunchade på Birsta såg hon mig köpa hem ett ägglossningstest så hon vet nog att vi försöker.

Jag vet inte om jag orkar berätta allt för henne. Klarar jag att berätta? Usch, kan ingen ge mig styrka eller ta min plats ett tag?

Är så himla dålig på att kommentera hos er just nu men ni ska veta att jag läser och håller mig uppdaterad. Flera gånger har jag varit på väg till bloggplatsen för att skriva ett nytt inlägg men jag har antingen inte haft tid eller inte orkat. Oftast det senaste.

Att vänta 22 dagar på att få sätta igång med sprayen visade sig vara mycket jobbigare än att vänta hela semestern på det första IVF-samtalet. Dagarna verkligen sniglar sig fram och det känns ofta som om tiden står stilla. 

PMS-humöret jag fick när mensen kom sitter liksom i fortfarande och jag känner mig nästan konstant irriterad. Det enda jag tänker på är att få sätta igång någon gång så att vi kommer frammåt. Men tydligen är detta inga tankar som delas med min kära pojkvän. Igår i sängen låg vi och funderade på hur vi ska göra för att slippa en massa frågor under och efter behandlingen. Jag tycker att vi ska säga åt våra nära och kära att vi helst inte vill att de frågar hur det går men E kunde liksom inte bestämma sig. Det är jättesvårt att ens få honom att prata om IVF:et. Han förtränger det hela tiden och blir mest arg när han tänker på vad vi behöver gå igenom.

Detta orsakade ett mindre gräl strax innan midnatt eftersom jag gärna ville att han ska se behandlingen som någonting fint, så som jag gör. E blev mest irriterad och förstod absolut inte hur jag kunde tycka att det är fint. Då blev JAG arg för att HAN inte kommit längre i sina tankar vid det här laget. Varför har jag förlikat mig med IVF och inte E? Det kan ju knappast komma som en chock efter två fruktlösa år?!

Efter att jag skrikit åt honom blev jag istället ledsen och grät. Grät för att det är mitt fel och för att E antagligen innerst inne också tycker att så är fallet.

Kan man få förhormonkossevredesutbrott?? Isåfall har jag nog det. Fantomkänslor innan behandlingen. Hur ska det gå om jag är såhär labil redan innan alla hormoner? Tur att vi har ett gästrum i källaren ;)

Jag får alltid lite ångest innan saker och ting ska förändras utan att jag har någon kontroll över det. Som minuterna innan det slår om till ett nytt år, eller sekunderna innan jag fyller år - då vill jag på något sätt hålla mig kvar. Behålla kontrollen.

Ni kan ju tänka hur jobbigt det var på nyår 1999! ;) Jag sprang omkring och skrev små lappar om att det fortfarande var 1900-tal och höll andan när de andra ropade "Gott Nytt År!" bara för att få vara kvar i det förflutna lite lite till.

Nu när jag snart fyller år finns samma tankar där, önskar att det fanns nånting jag kunde göra. Som höll mig kvar. Som ändrade på det faktumet att jag inte blivit mamma eller gravid detta året heller. Kommer så väl ihåg min 25 årsdag då jag sa till både mig och mamma: '"det här är året då jag blir mamma eller åtminstone gravid". Det blev inte så. Vi var säkert inte ens nära.

När klockan inatt slår om till den 27:e Augusti kommer jag inte att vara så dum att jag lovar mig själv att vi ska lyckas. Jag kommer inte att ta för givet att jag kommer att få se magen växa medans jag fortfarande är 26, eller ens att jag kommer att må bättre då än jag mår nu.

Istället lovar jag att kämpa. Orka fast det inte finns nån ork. Fortsätta fastän vi säkert är livrädda. Hålla ihop trots tårar och frustration. Det är nånting jag kan påverka. Det kan ingen ta ifrån mig. Vi ska fortsätta tills våra älskade barn finns hos oss. Inte bara i hjärtat och tanken utan också fysiskt.

Snart är jag 26, det är året då jag inte tappar hoppet.

Imorgon fyller jag 26. Suck. Det är absolut ingenting jag ser fram emot. Ändå är man tvingad att hålla kalas och skåla för ännu ett år av barnlöshet. De två sista åren känns verkligen bortkastade. Jag ska inte skriva ner allt jag lovade mig själv för ett år sedan för det skulle bara göra mig deppig. Ingen idé att tänka "nästa år" eller "innan jag fyller..."

Nä, skit i det nu. Idag ringde jag TF och fick en plan för IVF:et. Såhär ser det ut:

Spraystart - 15 September

Ett sprut i vardera näsborre morgon och kväll.
(trots att jag sa att mensen kom igårkväll så valde de att se denna dagen som cd1, förlorade alltså en hel dag!)

Sprutstart - 5 Oktober

Menopur 125 ie.

Tar nu bara en halv dos/dag av sprayen.

Äggplock - Vecka 42

Till min förvåning slog jag upp min kalender och såg att jag skrivit "Vad hände idag?" på Onsdagen. Detta skrev jag in på måfå för mer än ett halvår sedan. Hoppas att det betyder någonting bra. Kanske äggplocket blir på just den dagen!

Trodde aldrig att jag skulle behöva blogga om en planering inför ett IVF. Jag undrar hur jag förändrats som person under de här två åren? Då jag gick in i åldern 24 var jag stensäker på att bli med barn fort. När det inte blev någonting började jag ana oro men jag var fortfarande positiv. Ett år senare var jag bekant med olika fertilitetsbehandlingar och dess biverkningar. Jag hade lämnat E´s spermieprov i en syltburk till en gynekolog, blivit van med gyn-undersökningar, börjat prata om barnlöhet med E, gråtit på kontoret och toaletten på jobbet. Vi hade börjat känna ångest över vår situation. Berättade för vår omgivning. Gick igenom de flesta anhalterna innan provrörsbefruktning utan resultat.

Nu går jag in i åldern 26 och jag känner mig nästan som en veteran. Ofrivillig barnlöshet har liksom blivit en del av mig, av oss. Tänk vad mycket mer jag vet nu än för två år sedan. Undrar hur jag varit som person om jag lyckats bli gravid som 24-åring. Det kan ju inte bara vara negativt. Kanske blir jag en bättre mamma i framtiden av det här. Jag tror det.

Mens! Ä n t l i g e n!

Dag 33 förvandlades till dag 1 bara sådär på en sekund och plötsligt känns inte 21 dagar som så lång tid. Inte när man nästan ställt in sig på att behöva sätta igång mensen med Provera i 16 dagar innan...

Imorgon är det 20 dagar kvar och istället för att ringa och gråta i telefonen kan jag säga att mensen kommit och få en plan på hur vi går vidare. Om någon dag kan jag hämta ut alla mediciner. Kanske går tiden ändå ganska fort till den 14 September då vi börjar med sprayen. Kan vi inte säga så?