Jag vågade inte cykla hem från jobbet igår så min fina mamma lånade ut sin bil till mig. Det är kärlek det, att sätta sig på en alldeles för hög racingcykel med kontorskläder och cykla 8 kilometer för sin dotters skull. Speciellt eftersom mamma är förespråkare för "tantcyklar" och har en uttalat rädsla för handbromsar :)

När jag kom hem väntade E på mig innanför dörren. Vi brukar alltid hälsa varandra välkommen i hallen med en varm kram och några pussar. Igår fick jag en lång hård kram. Precis vad jag behövde. Det är också kärlek det.

E är ledig varje måndag och hans mamma hade passat på att hälsa på honom under dagen. Hon hade inte fått veta något om min krampincident i duschen men hon hade frågat lite om hur vi mår och när det är dags för IVF. Lite försiktigt hade hon frågat om vi plockat ut några ägg nångång för att titta på dom...

Haha, som om det bara är att värpa några stycken! Ok hon har ganska mycket att lära men det är fint att hon frågar tycker jag. Hon har föresten läst ut boken av Cecilia som hon lånade av mig. Precis som jag tycker hon att den är jättebra! Skulle gärna sätta mig ner och prata med henne om boken men av någon anledning verkar hon bara vilja prata om känsliga saker när hon är ensam med E. Lite komiskt eftersom E mer än gärna överlåter sådana samtal till mig.

Idag räknar vi ner till bara?! 50 dagar kvar tills IVF-resan startar. Vi försöker påminna varandra om det varje dag. Att vi har något stort och fantastiskt framför oss. Det är kärlek det.

Jag tänker på våra barn hela tiden. Konstant. Det går inte en sekund utan att barnlösheten gör sig påmind på något sätt. Ibland känner jag bara en väldig oro och ett obehag över det jag inte kan påverka. Andra stunder känns det som om jag drömmer och snart kommer att vakna upp, normalfertil och glad. Inte ofta men vissa dagar kan jag också känna en glädje över resan vi startar till hösten.

Idag på fikarasten drömde jag mig bort till slutet av Augusti när allt ska sätta igång. Tanken på att det kanske är då vårt första barn blir till gav mig en varm känsla i hela kroppen. Det var skönt att för en gångs skull inte vara rädd inför hela behandlingen utan bara längta tills det sätter igång. Herregud vad jag längtade! Och log.

Då slog det mig. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att längta så här mycket efter någon eller någonting. Det här är den största längtan. Längtan efter meningen med mitt liv.

Det är ganska fint tycker jag. Bloggen får hjälpa mig att komma ihåg att berätta detta för mina framtida barn. Att hos mig och E var de den största längtan flera år innan de fanns.

BIM 0 eller BIM+1. Jag vaknade utan värk i magen. Har faktiskt inte haft ont i magen så mycket denna omgång. En liten liten tanke fanns såklart om att det kanske fungerat denna gången. Självklart slog jag bort det så fort jag bara kunde. Sa det tillochmed till spegelbilden inne på toaletten - "ja jag vet att den kommer, jag är inte dum". Skyddar mig själv. Vet ju att mensen alltid kommer mitt på dagen när det är för sent att välja att stanna kvar hemma och för tidigt att åka hem från jobbet. Om det är en veckodag det vill säga. Är det en helgdag kommer den alltid jättesent. Så att man börjat hoppas. Kanske tillochmed tagit fram ett test tills morgonen efter.

Klockan 8.30 började det göra ont. Jag känner igen det. Blodet finns inte där riktigt än men det är bara en tidsfråga. Kroppen låter mig våndas först. Två alvedon och ett pokerface som så många gånger förut. Jag struntade i kollegornas lockrop och satt kvar på rummet över fikat. Läste "väntrum" istället och tänkte på det Cecilia sa igår. En dag blir det bättre. En dag känns det färdigt.

Jag tänker på alla de gånger då graviditeter varit förknippade med mig. Små små ord eller händelser som fått mig att må bra. Få lite hopp. När TF slog fast att ägglossning skett och sa "det går ju inte att se om det är en tidig graviditet än". Kommer ihåg att jag blev så glad åt att JAG förknippades med någonting som rörde tidiga graviditeter. När han en annan gång förklarade att "vissa känner av en graviditet tidigt men de flesta går ganska länge utan att känna någonting. Vi får se hur det blir för dig" kände jag mig lycklig. Att han sist sa "vid IVF har ni väldigt goda chanser" gjorde mig också glad.

Det är som om jag tar för givet att jag inte kan bli med barn. Kanske kan jag inte det, för varför lyckas det inte? När det enda hindret ska vara ägglossningarna...

Nu för tiden när mensen kommer är det inte mest sorg jag känner. Det är nästan bara rädsla. Jag är rädd att det aldrig ska funka och att det ska dra mig med sig neråt. Jag tror aldrig att jag varit särskilt stark.

E mår så dåligt varje gång jag berättat för honom att mensen kommit. Varje gång har det skett i hallen när han eller jag kommit hem från jobbet. Han har bett mig att inte berätta det just där. Känner ångest när vi är tillsammans i det rummet. Funderar på vilket rum jag ska förstöra för oss härnäst?

Helgen har varit fullspeckad med möhippeplanering och själva hippan. De två lediga dagarna har bara swichat förbi och helt plötsligt sitter jag här på jobbet igen :/

Möhippan blev iaf toppenbra och vi kunde inte haft mer tur med vädret. Eftersom bruden är gravid blev tillställningen alkoholfri och det kan verkligen rekomenderas. Jätteskönt att må bra dagen efter. Jag hade ju ändå inte velat dricka.

Efter en härlig picknick i Merloparken på morgonen skulle vi åka in mot stan i fina Amerikanare. Tyvärr kunde två tjejer inte följa med vilket medförde att jag fick åka själv i en bil, en cadillac, med pappa som chaufför. Eftersom det är så sällan det är bara han och jag så tog jag mod till mig och berättade om våra problem. Det tog några minuter att hitta de rätta orden, men det var inte alls lika jobbigt som att berätta för tex chefen eller mamma. Kanske har jag härdats?

Iaf så svarade han med några klumpiga kommentarer, mest för att han säkerligen var så himla nervös och obekväm. Hans första svar var "ja men ni kan ju adoptera", sen lade han till "kanske jag också borde försöka få till ett barn med *** (hans nya tjej som är mycket yngre än vad han är)" och sen kontrade han med "konstigt att ni har problem, när jag och mamma ville ha barn var det bara att bestämma sig sen kom inte mensen"...

Jag älskar min pappa och vet att han nästan aldrig talar känslor eller något sådant. Jag lät därför kommentarerna rinna av mig och tog istället tillvara på det fina han sa och det faktum att han nu vet. Det är skönt att det inte finns någon oinvigd i vår närmaste krets.

PS. Det drar ihop sig till bloggträff i helgen. Om ni som anmält skickar ett mejl till mig på ettvanligtliv@hotmail.se så får ni vidare instruktioner om plats och tid. Vi vill inte skriva detaljer här på bloggen för att skydda allas anonymitet.

Tack och lov att ni finns. Som kan ge peppning och råd. För runt omkring oss finns det människor som verkligen inte fattat galoppen. Ibland är det någon närstående, typ mamma eller syskon som råkar säga något oplanerat och klantigt (Exempelvis mammas kommentar för några veckor sedan då hon tyckte att jag bara skulle släppa allt och vara som vanligt...för det kan ju gå!) Ibland är det en vän och kollega. E fick erfara det sistnämnda i veckan.

När jag kommit hem från TF och hade en tid för IVF-samtal, en stor händelse i vårt liv, ringde jag på en gång till E som fortfarande var på jobbet. Vi pratade ett tag om vad doktorn sagt och konstaterade att det kändes skönt att äntligen ha en tid. Ett startdatum att se fram emot. Samtidigt som vi pratade kunde jag höra att E´s vän och kollega stod bredvid honom. Den här killen är nyligen informerad om läget men bryr sig inte riktigt om att prata med E om det. Konstigt eftersom vi hört från annat håll att han i en tidigare relation försökte få barn i några år.

När E kom hem senare på kvällen frågade jag om han fått någon kommentar från kollegan om att vi snart ska inleda IVF-försök. Vet ni vad han sagt?!

Kollegan hade berättat om en vän till honom, som alltid var ledsen och hade svårt att bli med barn med sin sambo. Tillslut hade de gift sig... och sen kunde de aldrig få barn. Slut på historien.

Vad är det för typ av peppning?! Vad ville kollegan att E skulle säga?

"Jaha, det där gjorde mig ju livrädd, tack så mycket"...

Så otroligt tanklöst sagt. Det är detsamma som att säga:

"Jasså har du cancer? Jag hade en vän med cancer, han dog"

Det måste vara så att E´s kollega inte alls ser på barn som meningen med livet. Han är 34 och hon är 38. Båda vill nog ha barn men sätter allt annat framför. Säger att de måste bli färdig med en massa annat innan de börjar. Känner ingen stress och det är ju bra. Men kan man verkligen vara så oempatisk att man inte kan förstå hur man peppar och stödjer en vän med en livskris?

Han borde sagt:

"Vad kul att ni har en tid! Nu kommer det att lyckas det känner jag på mig"

Ägglossningsstressen har äntligen lagt sig hemma hos oss. Så skönt det är att slippa behöva tvinga sig på varandra. I regel brukar vi vara "less" på sex i ungefär en vecka och det är liksom underförstått att det inte "blir någonting". Istället kan vi nu koncentrera oss på att somna nära och vakna tätt intill varandra. Lite läkning av relationen.

Det känns som om båda är lättade över hela situationen. Jag märker att E verkligen tagit till sig det här med IVF. Förr ville han absolut inte prata om det. Nu frågar han allt möjligt och har tillochmed börjat räkna dagarna med mig. Det är så skönt att vi är på samma våglängd när det gäller det här. Det känns som om vi kommer framåt, tillsammans.

Jag mår faktiskt ok bortsätt från små bitterhetssvackor då och då.

Det har blivit så konstig stämmning hemma hos E´s föräldrar sen vi berättade. Det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska tackla situationen. De flesta låtsas som ingenting, men underförstått pratar vi inte om bäbisen som kommer nästa år. Ibland kan E´s mamma säga nånting som syftar till IVF eller något liknande för att visa att de bryr sig, men då svarar ingen eller så börjar de prata om nånting annat. Det känns som om de känner är en lättnad när vi åker hem så att de kan börja bete sig normalt igen. De kanske är rädda för att vi ska börja gråta eller något. Vilket iof inte skulle vara så svårt att åstadkomma. Tycker att jag gråter mer än jag ler.

Igår funderade vi på hur vi ska göra när vi väl påbörjar försök nr1. Alla kommer ju att veta vart i behandlingen vi befinner oss, alltså kommer de också att veta när vi kan testa med graviditetstest. Vilken press att veta att alla vill ha besked om det lyckats! Ska vi försöka smyga med vart i behandlingen vi är? Om vi lyckas, ska vi säga att det inte lyckades bara för att få en chans att komma lite längre in i graviditeten innan vi säger nånting? Kan man hålla sig? Orkar vi träffa alla efter ett misslyckande utan att sitta och grina som tokar? Kan man smyga sig igenom en behandling?

Vårt privatliv är verkligen inte privat längre. Nu är det bara liv...eller det är i startgroparna för ett liv. När vi har barn kan vi börja leva. Kanske kan vi också nångång få tillbaka "privat".

När vi försökt ett tag och de där första små små oroskänslorna presenterade sig kommer jag ihåg att jag var jätterädd för IVF. Livrädd even. Någonstans såg jag en broschyr med titeln "Göra barn på sjukhuset" och den etsade sig fast i mitt minne som ett skräckscenario. Brukade lugna mig själv med att SÅ långt skulle det iallafall aldrig gå!

Sedan dess har IVF varit som en slutmarkering för oss. Visst, pergotime men ALDRIG IVF iallafall. Ok Puregoninjektioner, men knappast IVF. Vi ska lyckas utan. Vi är unga. Alla andra klarar det ju utan. Jag vet inte hur många ggr jag blivit omhållen av E när mensen dykt upp, hulkandes av tårarna som aldrig ville sluta, och han har lovat att SÅ långt som IVF går det aldrig.

Så sitter vi här. Nu har vi ett datum. IVF. Vi klarade det inte på egen hand.

Något jag bävat för har blivit verklighet och hela världen runtomkring bara fortsätter snurra som om ingenting hänt. Men det är ok. Vet ni varför? Jo för imorse hade vi vårt "sista-dagen-på-ägglossningssexet" och det var lika påtvingat som vanligt. Eftersom E jobbar till sent sent på kvällen var vi tvungna att ställa klockan på 6 (ironiskt va?) bara för att hinna göra det innan jag måste upp. Det var varmt som en bastu i rummet och båda var mer sovande än vakna. Stackars E får ju dra det tungsta lasset och det tar på kroppen att behöva prestera flera dagar på raken. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kommer ihåg att jag tänkte där under akten "fan vad det här har förstört oss". Det ska inte behöva vara såhär. Och jag förstod. Vi behöver det här. IVF. Det kan ju gå bra. Kanske kan vi få barn på egen hand efter första barnet?

Nu har vi passerat alla delstopp, provat en massa mat, mediciner, kurer, bett till Gud och träffat en massa doktorer. Vi är framme vid slutmarkeringen och jag längtar efter att få sätta igång. Jag räknar dagarna. Det är 75 dagar kvar.

Det sista besöket hos TF inför sommaren är nu avklarat. Han såg att äggblåsan spruckit och att det börjat produceras gulkroppshormon så ägglossningen har det verkligen varit. Jag förklarade att vi bestämt oss för att köpa ett trepack med graviditetsgaranti i Falun och har nu fått en tid den 23 Augusti kl 10,00 för informationsmöte. Han sa att pga min ålder och vårt fertilitetsproblem hör jag till dom som har stora chanser att lyckas. Känns ju kul, men det är många som lovat att det ska funka. Först utan någon hjälp, sen efter antibiotika, sen mer pergo och nu senast med Puregon. Det måste bara funka med IVF!!!!

För att mensen inte ska försvinna och för att vi ska ha nån chans alls över sommaren så fick jag Pergotime utskrivet. Det känns ju bra men fy vad jobbigt att behöva få alla biverkningar igen :(

Kommer att räkna dagarna fram tills det är dags att sätta igång. Innan dess kan jag iaf glädja mig åt vår bloggträff som kommer att äga rum nästa vecka!!

De som anmält sig so far är:

Amanda

Solens strålar (skulle din vän också med?)

Min längtan

En mammawannabee

Möjligtvis kommer Cecilia lite senare

Kanske kommer det också någon fin själ genom barnlängtan

Har jag glömt någon så skyller jag på tillfällig senilitet och då får ni gärna påminna mig! Det ser ut som om det blir Söndagen den 19:e som gäller, men jag och Kix kommer att återkomma snarast med mer detaljer.