Jag: Snart är det Torsdag! Kan inte tiden gå snabbare?!

E: Mm

Jag: Snälla, kan du inte ta den här tiden och försöka börja se någonting fint med det här?

E: Jag ser det fina när vi lyckats.

Jag: Men herregud, hur många får se sina barn när de bara är ett embryo? Kan du inte se det fina i det? Den första blandningen av dig och mig.  

E: (Muttrar något)

Jag: Nähä, men då kan jag ju börja behandlingen själv då. Utan att säga något mer till dig.

E: Jag är fortfarande förbannad och arg över att det blev såhär.

Jag: Det har ju gått två år! Jag har ju pratat med dig om det här i minst ett år. Ingenting har ju fungerat.

E: Nä men jag trodde verkligen in i det sista att det skulle fungera!

Jag: Ja men nu gjorde det inte det. Nu är det på det här sättet vårt barn kommer att bli till. Spelar det så himla stor roll då?! När h*n är här har det ingen betydelse.

E: (Ännu ett mummel)

Tystnad. Jag lägger mig dramatiskt längst ut på sängkanten. Försöker reda ut i huvudet varför jag är arg, eller ledsen. E säger ingenting. Det klias på kroppen. Funderar på att storma ut men väljer att inte vara en sån dramaqueen. Istället tar jag på mig en av E´s t-shirts som ligger på golvet och går ut ur sovrummet. Kanske stänger jag dörren lite väl hårt. Jag sätter mig på toaletten i några minuter och gråter. För ett tag hade den här hemska hemska känslan av hopplöshet försvunnit. Antagligen någon gång under planeringen av IVF:et. Men nu var den tillbaka. Den här kvävande känslan. När man inte vet vad det ska bli av ens liv.

Funderar på om E  kommer att leta efter mig men inser ganska fort att han antagligen sover. Typiskt manligt att inte förstå att gå efter!

Tillbaka i sängen. Tystnad. Jag vägrar börja prata för det gör jag alltid. Självklart blev det så ändå:

Jag: Kan du sova du när det är såhär?

E: Nä det kan jag inte, men vad vill du att jag ska säga?

Jag: Jag vill att du ska se fram emot det här. Jag vill ha stöd, jag känner mig ensam! Hur kan jag ha bearbetat IVF och du har inte ens börjat?

E: Jag har ju alltid fått trösta dig! Du har varit ett komplett vrak så många gånger, när jag ska kunna bryta ihop?

Jag: SAMTIDIGT! Du säger aldrig hur du känner.

 E: Ja men vart är min Gud då? Som jag verkligen trodde på förut? Varje försök har jag bett och bett men vi blir inte med barn! Finns det ingen Gud? Blir det bara svart när man dör?

Jag: (Lite ynkligt) Du fick ju mig. Du bad ju om att få mig och det fick du.

E: Ja men barn då? Man ska väl för fan få barn också?!

Jag: Vi ska få barn.

E: (Ännu ett mummel)

Jag: VI SKA FÅ BARN!

E: Ja jag VET men jag kommer att vara glad när vi väl lyckats. Jag är arg för att det har gått så långt.

Jag: Tack för det. Nu börjar jag på Torsdag och jag kommer inte att säga någonting mer om det. Du är ju ändå inte intresserad. Det är ju alltid jag som får hålla reda på allt ändå.

E: Det är inte sant.

Jag: Jasså du, har du koll på när vi ska lämna blodprov tillexempel?

E: Den 10:e och den 12:e

Jag trevar efter hans hand och han tar den. E håller om mig hårt och jag gråter tyst in i hans arm.

E: Vad åt du i köket?

Jag: Va?

E: Ja du gick ju iväg. Antar att du var hungrig och åt någonting i köket

Jag: .....

Igår tog vi en promenad och stannade utanför det dagis som ligger allra närmast vårt hus. Vi kunde inte stå så länge eftersom fröknarna började titta konstigt på oss men ett litet tag kunde vi stå där och drömma om framtiden. Då vet jag att han längtade. Han längtar så otroligt efter våra barn men han kan inte förlika sig med det orättvisa som händer. Eftersom det är min kropp som sätter käppar i hjulet tar jag åt mig av det. Vardagen hade varit så mycket enklare om vi var på samma våglängd, men för första gången på 10 år känner vi inte samma sak.

Hoppas att det inte påverkar resultatet av IVF:et.

Allt jag kan tänka på just nu.

Och nu ringde de från Falun och sa att vi är beviljade garantipriset. Kontrakt och faktura kommer hem i veckan!

I natt drömde jag att jag satt och höll i en bäbis. Bredvid mig satt E. Det var inte vår bäbis, det brukar det aldrg vara i mina drömmer. Jag höll barnets hand och luktade den på huvudet. Runt omkring mig stod E´s familj. Det gjorde ont i hjärtat och jag blundade och höll i barnet länge. Alla runt omkring oss tyckte så synd om oss. En riktigt hemsk dröm alltså. Varför kan jag aldrig drömma om att VI får barn? Varför är det alltid andra som får barn i mina drömmar?

Drömmen passade nog ganska bra till den här dagen eftersom jag är bortbjuden till en fd kollega. Jag och min nuvarande kollega ska dit på middag. Han kommer att ta med sig sin bäbis som bara är ett halvår. Det kommer att bli jobbigt på så många sätt. För det första kommer det att pratas barn HELA tiden. För det andra är det jobbigt att vara uppe i andras barn, inte bara för att det gör ont i hjärtat utan för att man aldrig vet hur man ska bete sig mot dom. Ska man gulla med dom och be att få hålla i dom eller ska man inte försöka engagera sig så mycket i dom?

Eftersom E jobbar sent hela helgen blir jag ensam där vid bordet, en felande länk vid alla lyckliga barnfamiljer...

Vad ska jag säga om de frågar om barn? Jag skulle såklart kunna säga som det är, men vill inte döda stämningen.

Kan det inte bara bli Torsdag nu!?

Först och främst: Grattis till dig Längtan som plussade imorse!!Grattis också till Fia som också är tidigt gravid. Så himla glad för er skull <3

Idag åkte jag till tandläkaren och var absolut säker på att de bara skulle undersöka lite.. men nu sitter jag här på kontoret med båda sidorna av överläppen bedövade. Det gick inte att dricka te på ett normalt sätt så jag vågar inte sätta mig i fikarummet :D

Nu jobbar jag på i min ensamhet och väntar på att T eller E ska ringa upp mig från TF. Falun har nämligen inte skickat hem någon faktura till oss än och nu börjar det ju närma sig spraystart. De vill att allt ska vara betalt innan man sätter igång. Det är bara 6 dagar kvar idag!!

När de ringer ska jag passa på att prata om de här nervryckningarna/sparkarna jag har in magen. Hela kvällen igår krampade det långt in i magen, precis som små sparkar. Nu idag händer det inte lika frekvent och inte lika starkt men då och då kommer det små små kramper. De har också flyttat sig till precis bakom navlen.

Googlade på det igår och hittade flera länkar om "spöksparkar", men det är oftast något man kan uppleva efter att man fött barn...

Har märkt att vissa sprayar väldigt tidigt på dagen. Spelar det någon roll vilken tid man väljer? Tänkte typ spraya kl 8 och kl 20, är det inte bra? Borde jag ändra till typ 7.30 och 19?

Idag har jag varit på det andra passet medicinsk yoga. Det går ut på långsamma rörelser, stretching och djupandning. Normalt andas man mellan 15-20ggr/minut, men under dessa pass andas jag bara två gånger per minut. Efteråt känner man sig helt utvilad och mör. Jätteskönt och det rekomenderas verkligen!

Under passet påpekade instruktören att vissa övningar *läs rotlås* inte ska göras om man är gravid. Kände mig hyfsat träffad eftersom jag var ensam i ett rum med endast kvinnor över 50. Två gånger påpekade hon detta och det gjorde mig lite ledsen. Jag borde ju vara gravid. Nu tror säkert några av kollegorna som var med mig i rummet att jag ÄR det också eftersom det är företagets sjuksköterska som håller i yogan. Hon har precis utfört allmän hälsokontroll på all personal. hon vet allt. Kände mig väldigt tacksam för att man blundar igenom nästan hela passet så jag slapp titta efter undrande blickar.

Lika många gånger påpekade instruktören också att rotlås är något man får göra efter en förlossning. "För er här inne som fött barn"... Alltså alla förutom jag då... Men det ska det f*n i mej bli ändring på!

Wow, det är bara en vecka kvar till spraystart! Har förhoppningar om att veckan bara ska flyga förbi men inser att så inte kommer att vara fallet. E jobbar helg vilket allt som oftast innebär seeeeega minuter under Lördag och Söndag.

Men man får vara positiv. Räknar man inte med idag är det 6 dagar kvar!

Idag går jag för andra gången på medicinsk yoga. Djupandning och fokus det är precis det jag behöver just nu.

Igår såg vi en film och myste i soffan tätt intill varandra. När vi la oss funderade vi ett tag på att "göra det", men halvägs under akten så ångrade vi oss och ville sova istället.

*Hallå hur många ggr har det hänt under dessa 2 år? :D*

Vi somnade iaf bredvid varandra. Jag höll hans hand. Allting var så där bra som det kan vara när man är kär. Förutom att det saknas en stor bit då men det är ju old news.

Så klockan 4 väcks jag av E. Han ställer sig upp och går ut i köket, säger att han har sura uppstötningar och måste ta en samarin. Redan där får jag onda aningar.

När han sedan kommer tillbaka sätter han sig alldeles lelös på sängkanten och säger orden jag alltid fasar för när det går mot höst:

"Älskling, jag är ledsen men jag tror att jag har magsjuka!"

Han mådde jätteilla och svettades som en gris. För er som kanske inte vet det så är jag världens mesigaste och räddaste när det kommer till kräks. På två sekunder hade jag hoppat ur sängen, tagit på mig kläderna och öppnat balkongdörren så att sovrummet fylldes av kalluft.

Jag var på väg att dra åt mig kudden och fly till soffan i vardagsrummet när han plötsligt säger:

"Nä, nu gick det över. Jag är inte illamående längre" och lägger sig ner för att sova.

Kvar står jag på sovrumsgolvet. Påklädd och med kudden i handen. Livrädd!

E börjar somna om men jag springer ut till köket och sväljer 8st vitpepparkorn. Tillbaka i sovrummet tuggar jag i mig två tabletter Biobics och lägger mig bredvid honom igen. Längst ut på madrassen. Fortfarande med kläderna på under täcket.

Den resterande delen av natten låg jag stel som en pinne bredvid honom och bara väntade på att han ska ångra sig. Att få höra orden "nä nu mår jag dåligt igen". Men de kom aldrig. Inte sömnen heller. Så idag är jag en zombie.

Ganska skönt ändå att vara för trött för att ens tänka på att vi igentligen borde ha sex om vi ska pricka in eventuell ägglossning. Ikväll blir det bara soffan och jag. Sen ska jag sova.

Idag har jag hämtat ut alla mediciner inför IVF:et. Har nog aldrig lämnat apoteket med en sån stor påse förut. Den snälla kvinnan i kassan skrev ut papper på vad jag har kvar att hämta ut. TVÅ A4 fulla med diverse hormonpreparat, ägglossningssprutor och mensframkallarpiller.

Med mig i påsen fick jag ett paket av Crinone-gel a´la 15 st... Visst räker det? Man använder dom väl i två veckor efter återförandet? Blev lite vilsen när jag såg att det fanns ytterligare ett utag kvar på receptet.

Kan inte dagarna gå lite fortare?!