Det var som alltid jättemysigt att umgås med min syster och hennes lilla familj. Men det tog samtidigt på krafterna psykiskt. Speciellt jobbigt var det att gå omkring på Furuvik bland alla småbarnsfamiljer och putande gravidmagar. Både jag och E har kännt oss som zombies och gått omkring med spänningshuvudvärk sedan i Fredags. Nu börjar det släppa, efter två dagar i isolering hemma med bara slappande i soffan och god mat.

Under dessa dagar har en stor men liten räddare i nöden kanske oväntat varit min fina systerson på 13 månader. Det låter säkert konstigt men sen den dagen han föddes har det känns som om han förstår att han är en tröst för både mig och E. Att han behövs. Han kan se när jag är ledsen och stapplar fram och kramar mig. När jag och E är på besök tyr han sig nästan bara till oss. Som om han förstår att vi mår bra av att få rå om honom. Jag är så otroligt glad att han får oss att känna oss gladare när vi är med honom. Innan han föddes var jag livrädd för att inte kunna umgås med min syster och hennes familj. Nu får jag tröst när det hugger som värst i hjärtat. Inte av någon förstående vuxen utan av en liten kille på 13 månader som vet när man behöver en kram.

 E får en kram.

Lina kommenterade och sa att det är ovanligt att man får börja en behandling på CD1 utan man måste oftast vänta till CD21. Har räknat ut att det isåfall hinner bli långt in i Oktober innan vi vet något resultat. Känns så otroligt långt bort att jag inte orkar tänka på det. Fokuserar istället på att det nu är 16 dagar kvar till vårt första IVFmöte!

Varmt välkommen kära efterlängtade Augusti! Iom detta är det endast 23 dagar kvar tills vårt möte inför IVF:et och månaden då allt ska dra igång är äntligen här! Behöver nog inte beskriva vidare hur skönt det känns.

Här hemma råder det dock delade känslor ang detta med att påbörja IVF. E längtar också såklart... efter att vi ska bli gravida. Inte efter själva behandlingen, den bävar han för. Mycket mer än vad jag gör verkar det som. Jag räknar dagarna och glädjs åt att semestern springer iväg men han vill hålla kvar vid den så länge som möjligt. Tror det beror på att han är rädd för allt som påminner om sjukhus och läkare. Fråga mig inte varför för det tror jag inte att han vet själv. De gånger vi pratar om hur det kommer att bli under till exempel äggplocket har jag påpekat att han säkert kan få lugnande innan han med, men då blir han arg. Antar att han tycker att det hotar hans manlighet.

Varför tror vissa killar att omgivningen förväntar sig att de ska vara och känna på ett speciellt sätt? Jag är mer bekväm med E när han vågar visa sina känslor än när jag vet att han stänger dom inne. Om han tycker att situationen är jobbig och är väldigt rädd inför äggplocket så vill jag såklart att han ska få något lugnande. Inte ser jag honom som mindre manlig för det. Tvärt om. Synd bara att det inte går in hos honom.

Mamma ringde och ville prata ytterligare med mig och Cecilias underbara bok. Hon förundrades över att det fanns så mycket i boken som jag pratat med henne om långt innan jag ens läst den. Att de flesta barnlösa har samma tankar. Hon sa också att hon förstår hur problematisk och jobbig omgivningen kan vara när man går igenom någonting sånt här. Hon skulle nog ha kunnat prata om boken hela natten om hon inte skulle till jobbet imorgon. Vilken otrolig tur att det finns en sån här bok som kan beskriva hur det är på andra sidan staketet, där gräset inte alls är så grönt. Tack igen för en jättebra bok Cecilia! Om ni inte läst Väntrum kan ni köpa den här eller skriva en fin motivering och vinna den här.

I början av veckan har vi (eller snarare E och hans pappa) slitit i två dagar med att lägga om en stor stentrapp som leder upp till vårt hus.  Då jag inte var tvungen att springa några ärenden hjälpte jag till att bära hinkar med sand till och från trappen. Senare på kvällen var det dags för ännu en "härlig" sammankomst vi inte kunde tacka nej till. Barnkalas...

Mot kvällen stoppade min svärmor mig i dörren och frågade om jag tränar mycket fortfarande. Jag sa som det var, att jag inte orkat röra på mig alls på länge och att senast jag försökte fick jag så jädra ont i magen. Sen gick jag, antog att hon märkt att jag gått upp i vikt det senaste året.

När vi äntligen satt i bilen på väg hem från en lång lång kväll frågade jag E om det syns så himla mycket att jag gått upp i vikt. Sa att hans mamma hade påpekat det tidigare. Då kom det fram att svärfar hade pratat om mig och min träning när han och E arbetade med trappan.

Tydligen har svärföräldrarna pratat om vårt problem och kommit på att allt beror på att jag tränar så hårt! Så fort jag åkt iväg på mina ärenden i Måndags hade svärfar klagat över att E tillät mig bära hinkar med sand upp och ner för trappen. Sa att det antagligen är därför vi inte lyckas! Fastän E sagt flera gånger att jag inte tränar hårt längre så lyssnade de inte.

Suck. Blir så less på dessa kommentarer och "goda råd" som vi får hela tiden. Dessutom stör jag mig på att de bara antar att det måste vara MIG det beror på. Det gör det bara ännu jobbigare att åka dit på besök, när jag vet att de ser mig som hindret för att de inte fått några barnbarn från oss än. De har minsann inte frågat E om han badar varmt eller har trånga kalsonger!

Idag är jag inne på min tredje pergotimetablett och som vanligt sover jag som en kratta. Glädjer mig iallafall oerhört åt att det bara är 25 dagar kvar nu!

Ps Cecilia! Svärmor har läst ut boken och den är nu hos mamma. Hon ringde mig igår och pratade så väl om din bok med grötig röst. Alla jag skickat den vidare till tycker att den är helt fantastisk. Bara så att du vet ;)

Idag fattade jag tag i den stora penseln och grundade det blivande barnrummet med vitfärg. Vi har planerat att måla om där inne på semestern men sedan mensen kom den senaste gången verkar E ha tappat orken lite. Han satte därför igång med lite grövre lyfta-bära-svettas-jobb i trädgården. Det är väl hans sätt att hantera allt skulle jag tro. Igentligen är det mitt sätt också, att träna och svettas ut sorgen, men på sista tiden har jag inte orkat engagera mig i träning över huvud taget.

Iallafall så ser barnrummet lite fräschare ut nu än innan. Förut var det inrett med en rosa tapet och träpanel! Har ingen som helst aning om hur de förra ägarna tänkte...Mina planer för morgondagen (läs idag eftersom klockan är över 12) är att köpa färg och fortsätta renoveringen där inne. Det känns bra att det gamla hemska kalla längtansrummet försvinner och börjar sin resa mot att bli vårt barns sovrum, precis som vi börjar förbereda oss på vår resa mot att bli föräldrar genom IVF.

Självklart räknar jag fortfarande ner och är hur glad som helst åt att kunna skriva följande:

Idag är det 29 dagar kvar tills vårt IVF-samtal med TF. Enligt mina beräkningar borde mensen från kommande pergotimekur komma samma dag eller några dagar efter detta. Jag har läst att man i vissa fall kan få börja spraya på mensdag 1 istället för CD21 och hoppas såklart på att få sätta igång så fort som möjligt.

Det här med att inte bry sig så mycket om de sista försöken med pergotime innan IVF hade verkligen gått så himla mycket bättre om mensen inte beslöt sig för att komma senare än vanligt. Till en början gick det så bra. Jag hade nästan accepterat att blodet skulle komma. På vår resa till Åre och även på min mammas möhippa i helgen drack jag alkohol. Kunde glömma för en stund. Det var skönt.

Sen kom inte mensen när den "skulle". Självklart började jag att hoppas på en gång. Om än väldigt försiktigt. Det lilla positiva jaget som finns kvar inom mig nånstans började tala till mig. "Varför skulle det inte ha kunnat fungera denna gången?" För en stund trodde jag verkligen att vi faktiskt hade lyckats!

Så på morgonen Bim+1 slogs jag i magen av en fruktansvärd kramp. Mensvärk såklart. I en timme låg jag och vred mig innan alvdonen började värka. Det var som att verkligheten kom ikapp mig. HUR kunde jag vara så DUM?!

Visst är det konstigt hur fort man kan gå ifrån att ha så mycket tro till sig själv och sin kropp till att fullständigt ge upp hoppet om dess förmåga? Innan vi började försöka få barn tyckte jag verkligen om mig själv. Jag var fysiskt och mentalt stark, duktig i skolan, konstnärlig och såg ok ut. Allt jag ville ha i livet kunde jag få. Det ordnade sig alltid. Självklart skulle jag också kunna bli med barn.

Nu när jag tänker på mig själv börjar jag att gråta för jag ser bara ett misslyckat vrak. Jag känner mig mindre kvinnlig än alla andra och en total outsider bland min omgivning. För det allra mesta är jag den enda som inte fått barn och det får mig att känna mig otillräcklig. Ofullständig. Osmart. Ofärdig.

Jag trodde att jag skulle orka rycka upp mig men som varje gång mensen kommer tappar jag allt hopp. Hur fan ska detta nånsin kunna fungera?

Det är så skönt att denna dagen snart är över. För att inte nämna gårdagen.

Där fick man igen för att man tillåtit sig en vila från barnlösheten i några dagar. Vi kastades direkt tillbaka till gamla hjulspår så fort vi satte vår fot innanför dörren här hemma.

Tisdagskvällen spenderades mot min vilja med E´s arbetskamrater och respektive. Däribland ett par som nyligen kommit ut som gravida. De hade försökt i ett år innan mensen plötsligt uteblev. När E i Maj äntligen vågade berätta om hur jobbigt vi har det fick han deras bäbisbesked tillbaka. Man kan tycka att de borde veta hur svårt det är för oss att umgås med dom, eller hur motigt det var att krama och gratta medans vi behöll ett stadigt leende... men det märktes inte. Hon frågade mig lite om vart vi befinner oss men visste ingenting om några behandlingar eller så. Eller ens vad IVF är. Sa att det måste vara lite jobbigt att ha försökt i två år men att vi är ju så unga... Hon tyckte ju själv att det var lite retligt när mensen dök upp varje månad. Frågade om vi nånsin tänkte att det bara inte varit meningen än?!

Sen gick dom omkring och klappade på magen hela tiden. Ringde till folk och pratade ljudligt om förra ultraljudet. Flera gånger lyckades de påpeka att de inte kunde äta eller dricka vissa saker osv pga att de är just GRAVIDA. Utifall vi inte förstått det än.

Så idag var det dags att fira E´s lillasyster som fyller 21. Dagen till ära har E´s halvbror och hans familj bestående av fru och två små barn dykt upp på besök. Lägenheten skulle alltså fyllas med gravidmagar och småbarn. Förstod ju redan innan att det skulle bli pest och pina. Hela förmiddagen gick jag runt och gruvade mig med tårarna brännandes innanför ögonlocken. Droppen kom när jag hittade min favorittröjja liggandes i garderoben med ett stort gapande hål i sig. Tyckte att det var så jädra symboliskt för vårt pissiga liv just nu. Jag fick ett totalt psykbryt och skrek till E med tårarna sprutandes "varför kan vi inte få ha någonting fint, varför går allt sönder hela tiden, varför lyckas alla andra runt omkring oss och vi hela tiden får nöja oss med ingenting?!"  Jag kastade mig på sängen och grät och grät. Stackars E visste inte vad han skulle göra så han satte igång att städa köket.

Så var klockan plötsligt 17,30 och jag och E anlände sent med flit för att vara säkra på att undvika de där första lyckliga utropen, klämmande på lillasysterns mage och uppvisning av ultraljudsbilden, men självklart var alla andra sena också. Vi möttes istället i hallen av E´s lillasyster med magen i vädret. Hängde av oss jackan bredvid en "vänta barn bok" och snubblade över en babysitter som dom fått av någon vänlig själ.

Sen kom barnfamiljen och invaderade lägenheten. Alla hade bara ögon för de små barnen eller magen och jag och E klämde in oss i ett hörn i soffan. Där satt vi hela kvällen. Vi sa nästan ingenting. Jag kände mig usel som inte kunde gulla med barnen som alla andra gjorde. Kände mig värdelös som kvinna. Tänkte att jag kanske blir en värdelös mamma som inte ens kan bete mig normalt uppe i så fina småbarn. De där vanliga känslorna. Flera gånger fick jag bita mig i läppen för att inte gråta för det gjorde så jävla ont i hjärtat hela tiden. Det borde vara jag som var gravid. Inte lillasystern.

När vi äntligen kunde ta oss därifrån sa de åt oss att kolla på lillasystern nya bil på parkeringen. Det var en likadan som jag och E alltid tänkt köpa till vår familj. Men de pengarna går ju åt till helt andra saker just nu. Saker som ingen i den där lägenheten nånsin kan sätta sig in i. De skulle aldrig förstå inte hur jobbigt hela kalaset var för oss. Antagligen tyckte de bara att vi såg ledsna ut eller var tråkiga. De kommer aldrig att känna den där tryckande värkande känslan i hjärtat. Den som sitter i ännu tillsammans med mensvärken som berättar att jag kommer att må ännu värre imorgon.

35 dagar kvar.

Det finns inte så mycket nytt att raportera på bäbisgörarfronten för oss. Jag vet att mensen kommer om en vecka och har förlikat mig med tanken på att det blir IVF som ger oss vårt första barn. En vecka har gått sedan ägglossningen och jag har lyckats hålla mig från att googla men självklart finns ju längtan och tankarna kvar hela tiden. De kommer nog inte att försvinna förens vi får ett pluss på stickan.

För bådas psykiska hälsa har vi undvikit alla gravida i vår närhet och koncentrerat oss på jobbet denna veckan. På kvällarna har vi suttit tätt tillsammans i soffan och ätit vattenmelon. Vi har försökt att inte prata om barnlösheten och det är lättare när vi slipper vara uppe i de i vår närhet som lyckats.

E´s föräldrar har vi nästan tappat kontakten med nu när lillasystern varit på ultraljud och köpt kombi. De hör inte av sig och vi har inte heller lust att åka dit på besök. Jag vet inte om jag kan låtsas vara glad och intresserad av att lillasystern köpt ny bil och letar större lägenhet och jag vill ABSOLUT inte få ultraljudsbilden upptryckt i ansiktet. Finns stor chans att jag säger någonting osmart om deras benämning av bilden på facebook. "Egentillverkad"... det irriterar mig fortfarande!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan semestern på fyra veckor och det ska bli så otroligt skönt! Jag och E ska försöka hålla oss för oss själva så mycket det bara går. Vi ska också ta tag i det kommande barnrummet som står tomt bredvid vårt sovrum. Vi önskar såklart att vi kunde tapetsera det med någon fin barntapet men vi nöjjer oss för tillfället med att måla det vitt och fräscht.  

På Lördag inleds ledigheten med en resa till Åre och jag har inga som helst planer på att undvika att ta ett glas vin eller en öl till maten. E tycker att jag borde avstå men om jag gjorde det skulle det samtidigt betyda att vi båda har något slags hopp om att jag plötsligt skulle blivit gravid. Det orkar jag inte. För en gångs skull ska jag inte bryta ihop när mensen sätter igång. För första gången på två år behöver jag inte berätta för E att vi misslyckats igen och jag kan strunta i att leta efter positiva symptom hela tiden. Jag accepterar hellre att vi får vänta de här 41 dagarna på att påbörja vår IVF-resa. För att mötas halva vägen har jag har sagt till E att jag kan köpa ett tidigt graviditetstest och testa innan vi åker hemifrån eller när vi är på plats i stugen. Då vet vi iaf ganska säkert att vi inte får vara med om ett mirakel innan hösten.

41 dagar kvar och jag har gjort som Fia och köpt ett längtanssmycke. Där står det "Längtar efter dig" och det stämmer ju så himla väl!

Förutom att räkna dagarna (42 dagar kvar idag) och vara tacksam för varje ny dag som för oss närmare IVF har både jag och E börjat förbereda oss. Mest mentalt men också på andra sätt. Igår tog jag en sväng förbi Birsta City och köpte ett fotoalbum. Tanken är att vi ska dokumentera hela resan, från och med det första samtalet med TF den 23:e Augusti. Titeln på albumet kommer att vara "How babies are made". Bilderna i början av boken kommer kanske att visa Härnösand, Alf, medicinerna och tiden i Falun.

Förhoppningsvis kommer vi senare att kunna lägga till bilder på vårt allra första positiva graviditetstest, ultraljudsbilder och magbilder :)