Är precis hemkommen från festen. Jättefint ordnat och jag borde vara glad, men inte ens alkohol och fint sällskap kunde rädda den här dagen. Under middagen fråga några stycken om det var jag eller min syster som hade barn... min moste försökte rädda mig genom att säga "nej, men hon har en fantastisk pojkvän".

Grädden på moset inträffade precis innan jag gick hem då en kille från en annan avdelning började prata med mig. Han frågade om jag hade kvar samma pojkvän fortfarande. Då jag svarade ja började han klappa mig på magen, varvid jag (efter att ha övervägt att klappa till honom) sa "nej jag är inte med barn".

Då frågar han mig hur gammal jag är!

- Fyller 26 om några dagar svarade jag. Fick då veta att det snart måste vara dags... Ville kräkas rakt ut på honom eller kanske skalla honom men jag sa istället "oj vad klockan är mycket, nu måste jag gå hem". Så vände jag på klacken och gick.

Nu är jag alltså hemma och mensen är fortfarande frånvarande. Fy fan vad ledsen det gör mig. För att inte nämna E. Vi orkar inte hålla på så här mer. Nu måste vi få sätta igång med IVF snart annars går vi under. Jag kommer att ringa TF imogon och säga som det är. Jag blir tokig, mensen kommer inte fast den borde. Ge mig en spruta eller låt mig börja med spray NU innan jag blir galen!

Jag har börjat tänka lite på vad fan vi ska göra om vi inte är gravida och alla i vår närhet börjar föda barn. Det är snart. Kan vi isolera oss totalt? Vi har inte råd eller tid att resa bort. Kommer folk att förstå varför vi inte orkar med? Hur kommer vi att må rent psykiskt? Igår när mensen inte kom mådde jag 100 ggr värre än vad jag borde bara för att min lillasyster samma dag varit på UL för deras andra barn. Ett barn som blev till av misstag. En stund i sängen så blev det barn. Det gjorde så jädra ont i hjärtat igår pga att jag kände en sånn enorm orättvisa. Hur ska det då bli när det föds ett eller två barn varje månad från November till Februari?

Jag är lite rädd faktiskt.

Under gårdagens VUL kunde jag se en redigt tjock slemhinna i livmodern och förstod att mensen snart skulle komma. Den brukar ju nästan alltid dyka upp 16 dagar efter ägglossningen så jag var säker på att den kommer igång under Onsdagen *läs idag*.

När det så var dags att lägga sig igår kring halv 11 fick jag plötsligt den briljanta idén att om mensen får för sig att dyka upp innan klockan går över 12 så har vi ju vunnit en dag! Så jäkla smart ;D

Så jag satt uppe framför datorn och pillade på en logga som jag fått i uppdrag att göra. Jättetrött och mosig var jag men jag höll ut. Men ingen mens ville komma.

Klockan 12.01 släpade jag mig besviken till sängen. "Då får det bli CD1 imorgon då" - tänkte jag.

Så fort jag la ner huvudet på kudden kom istället tvivlen. Tänk om mensen bestämmer sig för att strula! Tänk om den inte alls kommer på Onsdag. Tänk om vi måste sätta igång den med provera och allting blir flyttat ytterligare 16-17 dagar frammåt i tiden!

Med de tankarna blev det jättesvårt att sova och när jag äntligen lyckades drömde jag att jag väntade och väntade på Indiana Jones. Han skulle komma med mensen, eller så VAR han mensen och han skulle bli min räddning. Men det visade sig att Indiana var en fegis och jag kommer ihåg att jag var skitförbannad på att han tog sån tid på sig.

När jag vaknade alldeles för tidigt av att klockan ringde kunde jag fortfarande inte skaka av mig känslan av att bli snuvad på mensen. Det vore ju typiskt om det blir så, tänkte jag. Men nu kan jag nog med säkerhet säga att jag är honom på spåren. Magen börjar göra ont och mensen borde komma när som helst. Thank you Indiana!

Nu är jag hemma igen. Jobbet sög in mig i möten och deadlines så fort jag satte min fot där efter besöket hos TF så jag hann aldrig med att skriva en uppdatering. Men här kommer den.

TF gick igenom alla steg i en IVF-behandling. Jag visste ju såklart det mesta eftersom man blir lite av en självlärd expert av barnlöshetskarusellen, men det var nog nyttigt för E (som föresten var "drogad" av lugnande tabletter eftersom han blir så nervös av läkare). Vi disskuterade lite om hur det gått med hormonstimuleringen och TF tyckte att det är konstigt att vi inte lyckats eftersom vi fått till fina ägglossningar flera gånger. Jag frågade om det fanns risk att äggkvalitén inte är bra eller om det kan vara något fel med livmodern men det avfärdade han snabbt. Det enda han kunde tänka sig är att mina äggstockar kanske inte rör sig som dom ska och att ägget inte når livmodern pga detta.

Jag berättade om att jag upplever att jag är känslig kring livmodern ibland, oftast veckan innan mens. Han pratade lite om endometrios men jag är osäker på om det verkligen kan vara så, jag har ju inga kraftiga blödningar och inte särskilt ont vid mens. Jag har inte heller ont när vi har sex, det är bara en väldigt svag mensvärk som kommer efter en orgasm ibland. Oavsett så tyckte TF inte att det förändrar något ifall jag har endometrios eller inte, behandlingen är densamma oavsett.

Efter informationsmötet fic vi sitta i ett annat rum med fina T som också jobbar på kliniken. Hon förklarade hur vi ska göra med sprutor, spray och när/var/hur jag ska lämna blod. Som jag befarade så fick jag inte börja direkt utan måste vänta till dag 21 innan vi kan sätta igång. Kommer mensen imorgon blir det äggplock V42. Det är mitten av Oktober!!! Hur långt är det inte dit då?!

Både jag och E är så glada att vi äntligen är på g men samtidigt är det sååå jobbigt att behöva vänta hela tiden. Men vi tar det etapp för etapp. Nu väntar vi de 22 dagarna det är kvar innan vi kan börja spraya och sen går det nog fort.

Istället för Puregon ska vi nu prova Menopur och det känns kul. Det gör att det är enklare att se detta som något helt nytt istället för att tankarna ska gå till våra misslyckade hormonstimuleringar. TF trodde att vi kommer att få ut fler än 5 bra ägg (10-15 st tippade han på) så han förberedde oss på att de antagligen långtidsodlar vilken betyder att vi åker hem mellan äggplocket och ET. Det blir mycket bil men herregud vad det är värt det i slutändan!

Efter besöket åkte vi till sjukhuset i Sundsvall för att lämna blod båda två. Skrev jag att E är rädd för sjukhus? ;) Sjuksköterskan hade skrattat åt honom när han sätt där och kramade armstöden i panik innan hon stack honom i armen. Men han var väldigt stolt efteråt. Vem vet, han kanske har vant sig innan V42... I andra fall har vi många lugnande tabletter kvar i burken :D

Då börjar vi en ny väntan nu då. Eller egentligen två. Vänta på mensen 1/2 dag kvar (förhoppningsvis) och väntan på att få börja spraya 21 1/2 dag kvar!

Sov som en kratta inatt. Äntligen är dagen här då vi kan ta första steget mot IVF! Jag är realistisk och förstår att vi inte kommer att ha sån tur att vi kan börja imorgon. Men har jag väntat 77 låååånga dagar så kan jag klara 21 till.

Nu sitter jag på jobbet med Alf i en påse undangömd från oförstående kollegor. E kommer snart och hämtar upp mig. Tänk att man kan vara så glad åt ett möte hos farbror doktorn ;)

Den här dagen känns lika värdelös som att fylla 19. Man är redan myndig men får fortfarande inte köpa alkohol på systemet med de "vuxna". Ett gränsland. Jag är oerhört tacksam för att gränslandet denna gång bara är EN dag och inte ett helt år iaf!

Apropå år så är det i helgen två år sedan vi började försöka bli med barn. Kring min födelsedag (jättesmart). På min födelsedag är det också ett år sedan vi fick ett "tidigt missfall" där ägget inte ens fäst som det ska. Mensen bara uteblev.

Skönt att vi har IVF-mötet och starten på behandlingen att se fram emot. Har faktiskt inte grubblat och tänkt så mycket på tvåmilastrecket alls på sista tiden.

Skönt att det äntligen går frammåt. Skönt att det är Tisdag den 23:e imorgon!

Skönt att det går att överleva trots långa nedräkningar.

Idag orkar jag sitta upp och vara som en normal människa. Sakta kommer jag tillbaka till vardagen och det som drar är såklart besöket hos TF på Tisdag. Det är alltså bara två dagar kvar!

Alf sitter redan otåligt väntandes vid dörren.

Ps. Candra, gissa vad han har om halsen ;)

Det känns verkligen som om jag nått något slags all time low. De senaste två dagarna har jag legat utslagen i soffan med en dunderförkylning men samtidigt är det något annat som tynger ner mig också. Hela jag känns som ett enda stort vrak. Skärper jag inte till mig kan jag ligga och gråta konstant över absolut ingenting. Det finns ingen ork till någonting.

Ikväll ryker nog den första chokladkakan vi fick av fina Candra för just sånna här stunder. Hoppas att jag är på bättre humör till på Tisdag. Det är iallafall bara fyra dagar kvar nu.

Tack för alla fina kommentarer. Jag ska svara och godkänna när jag mår lite bättre.

Det är precis det jag är. Alla runtomkring mig blir gravida och alla ska ha någon gång kring Oktober-Januari. Inte VI såklart men alla andra. Varenda jädra vän jag har är på smällen.

Låg hemma i soffan med feber och kaktusar i halsen när jag bestämde mig för att vara hemma från jobbet imorgon. Eftersom jag bestämt lunchmöte med en väninna så sms:ade jag henne att jag inte kunde. Då skrev hon tillbaka att hon tänkt tala om för mig att de ska ha barn i december och att det var underbart. Ja det är klart att du är det - tänkte jag, för alla blir ju det förutom vi.

Jag har så svårt att unna henne det också. De har nyss träffats. De måste precis ha börjat försöka. Jag ville bara kräkas på telefonen och skicka iväg det som mms tillbaka. HAR HON INTE SETT ALLA LÄNKAR OM OFRIVILLIG BARNLÖSHET SOM JAG LAGT UT PÅ FACEBOOK?! Lite finkänsla tack!

Hur mycket ska man behöva tåla? Det är sju stycken i min närhet som väntar barn kring samma månader nu. Det hela börjar kännas som ett stort skämt. Finns det verkligen ingen som driver med mig? Det värsta är att jag misstänker ÄNNU en vän.

Nä nu stänger jag in mig tills vi sätter igång. Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer.