E jobbar ganska ofta över och då blir mina kvällar nästintill outhärdliga. Jag har ingen fantasi eller lust att hitta på någonting och det går ju inte direkt hand i hand med min plan att fylla min vakna och lediga tid med aktiviteter för att slippa grubbla. Så vad gör man när man sitter ensam i ett stort kallt hus utan någon fantasi? Jo man försöker kanske måla en tavla.

Det försökte iallafall jag. Med stark betoning på försökte. Ett tag målade jag jätteambitiöst och fint. Sen tappade jag plötsligt fokus och råkade förstöra hela tavlan. En liten linje som råkade målas på fel ställe och hela "verket" hade gått om intet. Då bytte jag färg och klaffsade på en helt ny bakgrund, en grön. Så blev jag plötsligt less på den och ställde undan den. Allt jag åstadkom på 1.5 timme av noggrant målande var en halvfärdig bakgrund i gröna nyanser som gjorde mig irriterad.

För att varva ner innan E kom hem satte jag på en yogaskiva och tände levande ljus i vardagsrummet. Tänkte tömma hjärnan på tankar och bara andas. Men så fort jag satte mig ner på mattan började jag gråta. Och jag kunde inte sluta. Det bara kom. Väldigt överaskande eftersom det faktiskt var riktigt länge sedan jag gråtit så att jag skakat. Det slutade med att jag låg på golvet under en filt och lät tårarna bara rinna nerför kinderna. Mellan attackerna försökte jag mig på att djupandas lite för att hitta något slags lugn eller iallafall syresätta kroppen.

Istället för en känsla av total avslappning fick jag en känsla av total hjälplöshet och uppgivenhet. Inte direkt i samklang med förväntningarna jag hade av att utöva avslappningsyoga.

Efter ca 40 minuter där på golvet var jag jättefrysen och tappade upp ett kokhett bad. När jag slank ner i vattnet kändes det genast lite bättre. Jag började längta efter E och sjung med  texterna på yogalåtarna, trots att de är helt och hållet obegripliga. När E några minuter senare kom in genom dörren var jag varm och glad. Vi kramades och skyndade oss till soffan för att hinna dricka kaffe och mysa innan det var dags att sova.

Allt var bra tills jag skulle ta den första klunken kaffe. Då började jag gråta igen. Fast jag förstod inte riktigt varför. Det gjorde såklart inte E heller men han höll om mig länge tills det kändes bättre. Försäkrade mig om att allt igentligen är ok, det är bara sprayen som gör det värre. Men var det verkligen det eller var det bara en dålig dag? Svårt att säga eftersom det inte direkt är idel solskensdagar hemma hos oss nuförtiden.

Hjälp! Kom precis på att jag har yoga idag på lunchen... tänk om jag börjar böla inför alla!

Usch, jag har kommit in i en period där jag bara grubblar och är allmänt rädd inför vad som ska hända i framtiden. Kanske beror det på att jag och E pratat lite mindre om den pågående behandlingen än vanligt, för att inte göra HONOM nervös. Tydligen har min briljanta idé backfired. Det var kanske inte så smart.

Jag är jävligt rädd för vad som ska hända. Att det inte ska bli några ägg, att det blir allt för få ägg eller det värsta - att få ut många bra ägg men ändå inte lyckas.

Eventuell smärta eller obehag rör mig inte ryggen. Det är värt det. Men resultatet skrämmer skiten ur mig. Tänk om det inte kommer någon blödning av sprayen, om jag inte blir nedreglerad som jag ska, om menopur och jag inte alls kommer överens, om jag blir överstimulerad och måste avbryta behandlingen.

Den allra värsta farhågan är inte helt otippat att misslyckas i November. Eftersom chansen att lyckas är typ 35% finns det ju en stor risk att det blir så. Ett misslyckande då när inte mindre än sju(!!!) personer i vår omgivning får sina barn i samma veva kan kanske helt ta död på oss. Det är iaf bestämt att oavsett vad resultatet blir så är det OK för oss att bara packa våra väskor och dra härifrån. Planen är just nu ett fint hotell i huvudstaden. Bara jag och E. och förhoppningsvis också en tredje liten blivande person i magen.

Det här med att sysselsätta sig för att inte grubbla för mycket har hitills gått sådär så imorgon drar jag på mig arbetshandskarna och lägger manken till rejält. Torsdagen bjuder på yoga och senare krokimåleri. Fredagen spenderar jag med E´s syster i träningslokalen. Lördag träffar jag några av mina fina medbloggerskor och på Söndag ska jag *läs E´s pappa* meka med bilen.

Jag blir så besviken på mig själv ibland. På att jag inte kan vara mig själv, sådär som jag var innan allt det här drog igång. Igår var en sådan dag.

Vi hälsade på E´s morbror och mormor som bor grannar med varandra. Jag hade sett fram emot det hela dagen. Det alltid är så himla mysigt att träffa dom. I bilen på väg dit var allt tipptopp, sprayen låg i väskan och jag tänkte faktiskt inte så mycket på den. Eller vilken tid den skulle tas.

Men, så fort vi kommer dit får vi reda på att E´s väldigt höggravida lillasyster också kommer att dyka upp till fikat. Antar att hon ville passa på at träffa oss.

Då blev det jobbigt. Hon är ju precis som vanligt, glad och pratsam, men jag klarar inte att vara normal när hon är i samma rum. Det gick inte fastän jag verkligen ansträngde mig. Jag tittade på henne när hon pratade och skrattade åt alla skämt men jag klarade inte att se hennes enorma mage hela tiden. Ofta kom jag på mig själv med att stirra in i tv:n eller ner på mina händer i knät. Och jag tänkte "Faaan, sitt inte där som ett offer. Se glad ut då nån gång!" men det var jättejättesvårt.

När det var dags att gå försökte jag trösta mig själv med att det kanske bara var jag som tänkte på hur ledsen jag ibland sett ut. Kanske hade ingen annan märkt?

Så öppnar vi dörren för att gå, säger "hejdå" och då kommer det....  den där medlidande blicken från E´s mormor.

Fan.

Helgen kom och försvann lika snabbt som den brukar. Precis som jag ville ha det.

Visst är det skönt att få sova ut och ha hela dagar tillsammans med E, men för mig är det viktigare att tiden bara rinner iväg mot vårt nästa mål. "Hej och välkommen kära Måndag, må du bara flyga förbi"

Det kanske låter tragiskt men en av de stora höjdpunkterna på våra dagar nuförtiden är när timern på mobilen tjuter och det är dags att spraya. Inte för att det är kul att spraya men för att det representerar ytterligare ett steg på vägen mot vår bäbis.

För att inte helt snöa in på sprayning och sprutor, som ni kanske sett att jag redan gjort, har jag från och med nu planerat in små aktiviteter som ska hjälpa mig att tänka på annat. Ikväll åker vi och hälsar på E´s morbror...

Sprayen åker såklart med i väskan och jag kommer att ha stenhård koll på tiden, men bara miljöombytet kommer nog att tona ner min besatthet lite... kanske.

Det är planen iaf.

Nu är kontraktet postat. Ännu en sak att bocka av på listan. Jag har varit så taggad och längtat så mycket efter att få sätta igång med sprayningen att jag har varit helt uppe i det blå. Nu är det spraydag två och jag är redan "van" eller vad man ska säga.

Lugn kanske.

Sprayen har ju inte gett mig några biverkningar (än) och när man tar det känns det bara som att ta en vänlig nässpray vid förkylning. Det enda som skiljer lite är att det rinner medicin med en äcklig bismak ett tag i halsen.

Kanske kan jag tacka den medicinska yogan lite för hur avslappnad jag känner mig just nu. Den handlar ju bara om att andas djupt och stretcha mjukt. Mot början och slutet ligger man bara rakt upp och ner på ett mjukt underlag och mediterar.

E har sovit jättejättedåligt i flera veckor. Mycket beroende på allt prat och förberedelser för IVF men också för jobbet. Igår fick jag honom för första gången att verkligen prova på yoga med mig hemma. Sähär såg det ut hos oss igårkväll:

Jag och E sitter i yogaställning på våra täcken i hallen. Runtomkring oss har jag tänt levande ljus och Spotify spottar ur sig lugn avslappningsmusik. Vi andas djupt och lugnt tillsammans och E går efter lite protest med på att göra alla övningarna. På slutet tog jag fram massageoljor och masserade honom länge tills han nästan somnade. Då släckte jag alla ljus i hela huset och följde honom till sängen. Han somnade direkt :)

För första gången på riktigt länge sov vi bra en hel natt. Visst, lugnet och avslappningen var inte "riktig" utan skapad av meditation och djupandining... men det var skönt att för en gångs skull känna sig tillfreds och avslappnad inför natten. Jag kände mig som innan vi försökte bli med barn. Hade helt glömt bort hur tillfreds och avslappnad man igentligen ska vara. Hoppas så innerligt att vi nu har påbörjat resan mot att få vara som vanligt igen. Som vanligt men med barn.

Ett ännu bättre liv.

Idag har kontraktet från Falun landat i brevlådan. Enligt graviditetsgarantin som vi är beviljad kostar det 55000 kr. Då ingår ett fullföljt IVF-försök. Blir det ingen graviditet och inga embryon till frysen får man tillbaka 50000 kr. Blirr det ingen graviditet men det finns frysta embryon är behandlingen inte avslutad förens alla embryon är insatta.

Blir man gravid och får ett missfall innan vecka 13 får man perngarna tillbaka. Får man ett missfall efter vecka 13 får man halva summan tillbaka.

Ingenstans i kontraktet står det att vi inte får köpa ett trepack vid eventuellt misslyckande, vilket känns skönt. Tycker att det är jättebra också att garantin innefattar ALLA embryon och inte bara ett FET.

Känns knäppt att skriva på ett papper som "garanterar" en graviditet. Men det är ju absolut en angenäm benämning. Jag betalar gärna vilket pris som hellst bara vi får våra barn.

Nu har jag tagit den andra dosen Synarela och direkt efteråt blev jag jättetäppt i näsan. Blir det så eller håller jag på att bli förkyld? Eftersom jag blev täppt så snabbt finns det risk att sprayen inte "kom fram" ordentligt?

Wow, här sitter jag och har påbörjat vårt IVF.... det är stort!

Jag hade bestämt mig för att inte säga nånting till E men jag nämnde att jag sprayat i förbifarten innan jag lämnade hemmet. Han behöver nog en break från allt IVF-prat (det har blivit ganska mycket eftersom jag är besatt) så nu lugnar jag ner mig lite. Föresten så är det ju svårt att både luta sig frammåt och trycka av sprayen snabbt och hårt! Ska nog tänka på den som en vanlig nässpray i fortsättningen.

Undrar när/om eventuella biverkningar kommer...

Eftersom vårt liv nu och ett tag framöver bestått av att räkna ner så fortsätter vi väl räkna nu då:

Spraydag 1 idag.

Om ca 10 dagar får vi en blödning.

Om 25 dagar lämnar jag första blodprovet

Om 27 dagar lämnar jag det andra blodprovet

Vul om 29 dagar

Äggplock om 4,5 veckor!

Tack för alla fina kommentarer på mtt förra inlägg. Jag vill svara på varje så därför dröjjer de. Tack för att ni finns med tummar och goda råd.

Imorgon sätter vi igång!! Ett tag kändes det som om tiden stod stilla och som om vi aldrig skulle få påbörja behandlingen. Men dagen kommer nog tillslut :)

En liten fråga:
Får man en blödning kring dag 10 oavsett när/om ägglossning skett? Jag har haft ägglossningsvärk i magen i mer än en vecka och den har säkert strulat.... Vore ju jättetrist om allt skulle behöva skjutas upp pga att jag inte får en blödning.

Jag och E avstod från alla förpliktelser igår och spenderade kvällen tillsammans. Innan han kom hem låg jag och tittade på olika matlagningsprogram så när det var dags för middag fick jag en släng av mästerkockbacillen. Vi åt en riktigt fin och genomtänkt middag och avslutade med en äppelkaka som vi hjälptes åt att baka.

Igår var maten vägen till både tjejens och killens hjärta.

Kom på att jag måste berätta om nattens konstiga dröm. Jag drömde att mina bröst höll på att sprängas. De var stenhårda och stora och när jag tog på dom sipprade det ut mjölk/vätska från hela bröstvårtan... jätteknasig dröm. Jag bad om att få drömma om att vara med barn, men jag antar att det där är det närmsta en sådan dröm jag får komma just nu.