För ett år sedan stod jag vid startlinjen på Vårruset och stampade. Det sved i ögonen och mp3:n var fylld med hårdrock. Jag tog mig runt på 28 minuter utan att stanna trots att jag hatar att springa... jag tror det var ren ilska och frustration som drev mig frammåt. Det var tredje året i rad som jag stod och stampade på samma ställe. Alla år innan hade jag tänkt "nästa år, nästa år då jävlar ska jag inte kunna springa pga att jag är stor och gravid"! Då stod jag där fortfarande utan barn i famnen eller i magen. Vid mållinjen mötte jag upp mamma som på en gång såg hur jag mådde. Det blev en kort picknick den dagen. Svårt att vara glad över sommaren som väntade för det betydde bara att allting stängde ner igen.

Nu äntligen i år får jag sitta i E´s mjukiskläder i soffan och trycka i mig piggelin istället för att springa. Äntligen kan jag känna att det är härligt att det snart är sommar. Äntligen gör Vårruset rätt för sitt namn för jag känner verkligen ett rus av glädje för våren och det som kommer.

Jag önskar bara att alla andra som just idag stod med gråten i halsen kunde få uppleva samma sak. 

Vecka 34 (33+0) 

Dagarna bara rinner iväg och jag har inte alls varit duktig på att skriva ner vad jag känner och vad som händer. Dumt eftersom jag hela tiden (redan nu) glömmer hur det kändes i vissa veckor. Min syster som har två söner, där den ena bara är några månader gammal, säger sig redan ha glömt hur det kändes att vara gravid. Så vill jag absolut inte ha det! Det vore ju jättetråkigt om jag skulle tänka tillbaka och inte minnas så mycket. Vi har ju ingen aning om detta underbar kommer att hända igen. Hoppas hoppas hoppas att vi kommer att lyckas med syskonförsök, men man kan ju aldrig veta. Det har vi ju verkligen lärt oss.

Här kommer därför en beskrivning av hur det är att vara gravid med lilla Pyret just nu när det är 50 dagar kvar:

Jag har gått upp säkert 13 kilo totalt hitills. Vågen vågar jag mig inte på för tillfället men jag känner mig otroligt otymplig och tung. Lite tendens till pingvingång har jag fått höra från vänner och familj :).När jag lägger mig i badet efter jobbet (vilket händer väldigt ofta) så ser anklarna ut som stubbar och det tar liksom i alldeles för tidigt mellan vaderna och låren när jag sätter mig på huk. Magmusklerna har delat på sig så när jag spänner magen blir den spetsig. Gravidranden som förut bara gick upp till naveln har nu fortsatt hela vägen och verkar följa livmoderns storlek. Pyret älskar när jag badar och sprattlar som bara den när jag ligger och skvalpar där i karet som en val :)

Fastän jag tar upp mycket större plats nu så badar vi ofta tillsammans jag och E. Då pratar vi nästan bara om Pyret och hur mysigt det blir när vi får bada alla tre tillsammans och göra små skumfrisyrer på hans/hennes huvud.

Naveln vägrar bli en putis men om man tittar på magen uppifrån så ser man att den har börjat bukta lite i överkant. När man tar på naveln utanpå tröjan känns det som ett blåmärke eftersom det är så utsträckt. Magen är nästan alltid stenhård och ofta glömmer jag bort att den är så pass stor som den faktiskt är, exempelvis när jag ska krama om någon eller när jag ska gå emellan något.

Barnmorskan säger att bäbisen ligger långt in i magen och när jag lägger mig ner kan man se när kulan sakta sjunker innåt. Det är därför obekvämt att ligga på rygg och det funkar inte heller så bra att ligga i lutande sköna fotöljer eftersom alldeles för mycket lutning gör att jag blir svimfärdig och illamående. Då måste jag lägga mig ner på golvet någon minut så att det går över. Det funkar inte att försöka tänka bort det.

Det bästa Pyret vet är att sparka och trycka mot höger revben. Jag ser nog inte klok ut när jag sitter på jobbet för det enda som hjälper lite är att sitta och balansera på vänster skinka samtidigt som jag trycker in knytnäven i ryggen. Om Pyret inte trycker sig mot revbenen så gillar h*n att lägga sig med hela ryggen ovanför naveln så att magen blir putig uppåt. Ibland känns det som om magen strävar frammåt av sig självt men nu på sistone verkar det vara roligare att ta spjärn och skjuta sig mellan höger och vänster sida av magen. När småfötterna sparkar uppåt känns det som om det kokar och bubblar där inne. Ofta kan jag få tag på en liten häl som sveper förbi. Pyret tycker också om när man trummar lite lätt på magen. Då får man en spark tillbaka som svar. E´s röst är lugnande och eftertraktad för så fort han kommer hem och börjar prata blir det liv i magen.

På natten sover jag bredvid både E och Alf, med en kudde att lägga upp benet på. Fastän jag alltid ser till att vara mätt när jag lägger mig så blir jag superhungrig när det är dags att sova. Sådär så att det suger i magen.

Jag sover verkligen skitdåligt eftersom det krävs lite planering varje gång jag vill vända på mig. Varje morgon klockan 4-5 blir jag klarvaken av mig själv. När jag sedan somnat om är jag en zombie när klockan ringer. Det är jättemysigt att kila in handen under magen och känna bäbisen rotera där inne. Så fort det blir ett tryck på magen kommer bäbisen dit och utforskar vad det är.  Alla tröjor är noppiga eftersom jag inte kan låta bli att stryka med handen över kulan hela hela tiden. Innan vi somnar pussar jag på Pyrets ultraljudsbilder som sitter på kylen. Jag sjunger två visor varje morgon i duschen och går alltid en runda in i barnrummet innan vi ska sova, oavsett hur sent det är.

Jag är såååå otroligt sugen på piggelin. Hela tiden. Och mjukglass! Om inte samvetet sa stopp skulle jag sätta i mig ett paket om dagen utan några som helst problem. Gröna sura äpplen är också något som jag bara måste ha. E är snäll och serverar mig hela tiden utan att klaga. Han har till och med köpt hem en äppelklyftare bara för att jag inte skulle sitta med en kniv och skära klyftor. När det är lunchdags är jag tokhungrig och skulle kunna äta en ko. Vid middagstid är suget alldeles borta och då vill jag bara ha flingor och kall mjölk. Konstigt nog får jag värre halsbränna av detta än av vanliga maträtter som innehåller något starkt.

Håren på benen har nästan helt sluta växa vilket jag är otroligt tacksam för eftersom det är en pina bara att böja på benen när skorna ska på. Bikinilinjen får liksom fixas till genom att gissa vart det ska rakas någonstans. Jag tror fortfarande att jag ska kunna se något när jag böjer mig ner men magen blockerar verkligen all syn neråt. Det får bli rakning på ett ungefär eftersom jag vägrar beordra E att göra det åt mig. Han är förvarnad att han kommer att få fixa till sånt där precis innan förlossningen, annars är han befriad för tillfället.s

Det där jobbiga trycket i underlivet får jag nog dras med tills bäbisen är ute. Det beror på den ökade blodmängden för enligt säkre källor så har tydligen saker och ting ändrat utseende down there. Lusten, som helt försvann en längre tid, kom tillbaka runt kanske halvtid. Kring den tiden började ju magen växa ganska rejält och det känns inte helt ok att hålla på som förut. Man är ju otymplig, orörlig och båda två tänker hela tiden på att det faktiskt ligger ett barn där inne i magen. Tack och lov känns inte behovet inte särskilt stort och båda är ganska nöjda med det lilla som blir. Efter alla försök så känns det helt ok att inte behöva gå omkring och nästan vara less på sex. Nu får det bli bollibompasex hädanefter.

Vecka 33 (32+6) 

Jag är såå trött nuförtiden och den största boven är nog en begynnande foglossning. Det gör ont i bäckenet mellan/under benen när jag går och står och på nätterna vaknar jag varje gång jag måste rulla över till en annan sida. Då är magen så tung att höfterna liksom rullar över först och drar med sig resten vilket resulterar i att någonting hoppar till och klonkar i höften. Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu både ser jag ut och känner mig höggravid helt plötsligt :)

Kan inte hjälpa att tänka "vart tog gravidveckorna vägen?" snart är det ju slut och jag hann inte riktigt med på något sätt.

TUL gick jättebra men oj vad svårt det var att se någonting. Det är ju så trångt där inne nu :) Vi var lite "rädda" innan att vi skulle råka se könet på Pyret men det var verkligen ingen risk. Det låg ben och armar överallt som blockerade andra kroppsdelar. Pyret låg precis på normalkurvan för en bäbis som kommer att väga 3500 gram vid födseln. Längden tror jag inte att hon sa men vi var som vanligt lite uppe i det blå så det kan vara så att vi bara missade det. Även denna gång fick vi filma på skärmen så här kommer en liten filmsnutt på Pyret i magen.

Läkarbesöket efter TUL som skulle handla om eventuell bäckenröntgen var ju en rejäl waste of time, som väntat. Läkaren som knappt pratade svenska hade ingen aning om varför vi var där och pratade mest bara på om foglossning. När han var klar frågade han om vi undrade något annat och när jag då tog upp det här med bäckenröntgen tittade han på mig som om jag var dum i huvudet. Han frågade om jag hade brutit bäckenet någon gång eller om vi har bensjukdommar i släkten. När jag sa nej förklarade han att det är de enda faktorerna som kan orsaka bäckenträngning. På frågan om varför min mamma inte alls kunde föda vaginalt och varför alla kvinnor i släkten haft problem när bäbisen ska ut genom just bäckenet hade han inget riktigt svar.

Till slut blev både jag och E less och ville bara därifrån. Läkaren sa att han skulle skriva att vi önskade bäckenröntgen och att man isåfall kunde göra det i vecka 38 om man tror att bäbisen är för stor. Precis före det hade han förklarat att vi inte får några mer ultraljud så hur de ska kunna misstänka att pyret är stor vet jag inte. Det kommer alltså inte att ske någon röntgen. Inte helt oväntat men väldigt irriterande att ingen tog mig på allvar. Hade velat prata med någon som var införstådd i vad jag ville redan från början och jag hade velat ha en riktig plan.
Ska ta upp det med BM nästa gång vi ses.

Vecka 33 (32+4) 

Det här är en efterlängtad vecka. Idag är det återigen dags att få lyssna på de finaste ljudet i världen, Pyrets lilla hjärta som slår <3. På Onsdag är det sedan dags för TUL och även ett samtal för att försöka få till en bäckenröntgen, vilket jag vet kan vara svårt att få igenom men det får gå som det går. Veckan bjuder också på mycket ledighet tillsammans med E och avslutas med ett dop på Lördagen. (Tänkte försöka pressa ner mig i en klänning och till och med slänga på lite smink för en gångs skulle så det kanske kommer en bild på det bara för att chocka lite)  Dessutom är jag nästan frisk *yey!*

Jag tycker verkligen om att få åka iväg till BM. Det gör liksom hela dagen underbar även om majoriteten av timmarna på dygnet går åt till att jobba, gå upp tidigt och annat mindre kul. Vår barnmorska kanske inte precis är så varm och samlad som jag skulle vilja att hon var men det spelar ingen roll för allt hänger inte på henne. Besöket innebär ju att magen och Pyret har växt, att dagarna och veckorna tickar på och att jag är gravid. Fastän det har gått så lång tid är det fortfarande svårt att förstå att vi väntar barn. Den där långa väntetiden då man bara vill att det ska vara över, den har jag svårt att tro att den kommer. Nu rusar veckorna bara iväg nästan alldeles för fort.

Det är så svårt att förstå det underbara som kommer om knappt två (!) månader. Att det är så kort tid kvar. Att snart är vi tre när det känns som om vi alltid varit två. Ibland kommer till och med panikkänslor över både mig och E när vi har lagt oss för natten. När vi tänker på att det inte riktigt gått in i huvudet på oss vad det är som händer. Tänk om vi inte hinner bli färdiga med allt? Tänk om vi inte hinner förstå att vi ska bli föräldrar och vad händer om vi inte är mentalt förbereda nog för den lilla som kommer? Blir jag en bra mamma?!

Innan jag träffade E hade jag såklart ett liv. Jag gjorde en massa saker på egen hand och sov ensam och nöjd varje natt. Men jag har inget direkt minne nu av hur det var att vara just ensam. Nu existerar bara vårt liv tillsammans och det vi har byggt upp. Ibland kan det kännas konstigt att tänka på att han inte har funnits hos mig hela livet. Jag vet bara hur det är att vara två och att känna sig halv när den andra inte är nära. Just nu i livet vet jag bara hur det är att fatta beslut tillsammans och hur det är att leva med våra rutiner.

Precis det här sista pratade vi om igår innan vi somnade. Att det aldrig mer kommer att vara bara vi två igen och att vi antagligen väldigt snart har glömt just hur det är att leva tillsammans på det sätt vi gör nu. Båda log och myste såklart av tanken för trots att vi är rädda inför den stora uppgiften så är vi sååå redo att gå vidare. Jag antar att det här med att vara en bra förälder ändå kommer att smyga sig på och att det som är viktigast är kärleken och att vara redo i hjärtat. Det har vi varit i många många år.

Vecka 32 (31+5)

Vecka 32 idag och fortfarande väldigt frånvarande i bloggen. Förkylningen vägrar släppa och jag är så trött så trött hela tiden. Blöder näsblod flera gånger varje dag och har ont i huvudet. Känner mig ämlig men glädjs av små fotsulor som sparkar och att man nu kan känna Pyret rotera och vrida sig där inne. Obeskrivlig känsla när man verkligen kan se för sitt inre att det är en liten arm eller ett ben som stryker förbi.

pyrets favvoplats är fortfarande under höger revben och det gör stundtals jätteont att sitta ner. Vår snälla vaktmästare har satt in ett ståbord bredvid mitt skrivbord så att jag kan alternera min jobbställning. Tyvärr får jag ont i bäckenet och fötterna när jag står upp för länge men små korta stunder hjälper det till att avlasta iallafall.

Försökte gå ut och gå med E för någon dag sedan men det gjorde till slut så ont i magen och fogarna att jag fick vända hemmåt. Riktigt irriterande att gå från vältränad till nästan imobil. Hur gör andra kvinnor som är ute och springer och tränar fram tills förlossningen? Börjar bli lite orolig att jag kommer att vara i superdålig form när den stora dagen kommer. Orkar man med då?

Varje morgon i duschen sjunger jag samma två visor för bäbisen. Ska bli så kul att se om de känns igen på utsidan.

Nästa vecka är det dags för TUL och läkarbesök där vi ska disskutera bäckenröntgen. Spännande!

Vecka 32 (31+0)

Det har varit lite tyst på bloggfronten nu ett tag. Anledningen är att jag legat dunderförkyld. Eller legat och legat. Jag har plågat mig själv genom arbetet på jobbet och sedan däckat hemma. Förkylningsbaciller och dåligt järnvärde var bevisligen ingen höjdarkombo. Fick vid något tillfälle till och med ta till mitt gamla nygravidknep, att lägga sig raklång på golvet inne på toaletten.

Samtidigt som bacillerna tog mig i besittning vaknade jag upp till vecka 31 och till min förvåning var jag 50% mer gravid än innan jag gick och la mig på Tisdagskvällen. Nu har jag börjat få ont i fogarna och den där vaggande pingvingången känns inte så långt borta faktiskt. Cravingsen (stavning?!) har utökats från bara iskalla piggelin till även sura gröna äpplen. Är som galen i dom! Bäbisen ligger och trycker mig på revbenen så att det är svårt att sitta stilla på jobbet. Jag har fått en öm punkt i ljumsken på höger sida som känns som ett jättestort blåmärke, fast det inte syns. Varje gång jag sätter mig ner, ställer mig upp, drar på mig byxor, nyser eller när bäbisen tynger ner gör det ont.

Folk börjar påpeka min graviditet mer och mer nu också. I veckan har jag hört allt från "Åh du är så stoor" till "Nä jag tycker att din mage är väldigt liten" och innan lunchen idag träffade på två st som allvarligt trodde att jag var hemma för att föda barn. "Det ser ut som om den ska ploppa ut när som helst nu"...

Ja, 50% mer gravidkänsla nu än innan alltså.

Trots förkylningsdimman har jag ändå varit hyfsat produktiv. Vet inte om jag skrivit om det förut men jag har under en längre tid försökt få med min svåger på att starta ett eget företag ihop. Jag är grafiskt designnörd och han är en jätteduktig fotograf. Tillsammans har vi redan gjort några jobb ihop men han har varit väldigt trögstartad. Nu under lediga feberfria stunder har jag satt mig ner och gjort iordning en hemsida med våra gemensamma arbeten. Tanken är att vi ska kunna erbjuda allt inom foto till grafiskt design. Tex fotografera bröllop, graviditetsbilder, mysiga personliga barnbilder eller inbjudningar till dop och fest. Tror det finns ett ganska lagomt intresse för att få fina bilder tagna på sina barn. Inte tråkiga studiobilder utan bilder från vardagen. Bilderna får man levererade i en fin inbunden bok....

Några exempel: Vad tycker ni?

Vecka 31 (30+2)

Jag har länge längtat och stuktat efter att få vara en sån där gravid kvinna som liksom vaggar frammåt när de går. Som har ont lite här och var och som frustar som en häst när det är varmt. Därför var det bara mysigt när benen svällde på kvällen, när jag inte kunde äta vissa saker och när magen jäste över byxorna och låren gneds mot varandra sådär så att det blir hål i byxorna jättefort. Jag ler och tackar när någon kallar mig knubbis och det rör mig inte ryggen att jag snart gått upp 12 kilo.

Men, det är jättejobbigt att ha ont i revbenen. Aj vad ont det gör. Bara på höger sida, Pyrets favvoplats. H*n har hittat två punkter både på fram och baksidan där det uppenbarligen är jättemysigt att sticka in en fot eller trycka stjärt eller huvud mot. Detta gör att det nästan är omöjlig att sitta ner längre stunder. JÄTTEBRA när man arbetar på kontor. Självklart har alla utom jag ett skrivbord man kan sänka och höja som man vill.

Igår kom det nästan några tårar. Men bara nästan. Det är ju lite mysigt också eftersom det onda oftast innebär att bäbis är väldigt aktiv i magen.

På sista tiden har jag märkt att h*n lagt sig annorlunda. Förr trycktes oftast ett huvud eller en stjärt upp ovanför naveln. Nu måste det vara en liten fot eller en hand. Vi får också oftare känna bäbisen röra på sig där inne. Förut var det nästan enbart sparkar som kändes.

Ibland känns det som om h*n tar spjärn mot ryggraden och liksom trycker sig utåt. Som om magen själv strävar frammåt. Jättemysko känsla, men igen såklart underbart!

Nu är vi inne i vecka 30 och magen har blivit riktigt rund. Till min stora förtjusning (och E´s mindre stora förtjusning) börjar naveln att försvinna. Idag såg jag att den nästan börjar puta utåt. En putisnavel! Som jag längtat!

Mage vecka 30, komplett med de första bristningarna.

Vecka 30 (29+3)

För det första. Stort stort GRATTIS x2 till fina Fia och hennes man som äntligen fått sina två små älsklingar. Så underbart! Min inloggning på blogger fungerar fortfarande inte på din sida så du får vårt grattis här :)!

Jag, Pyret och E besökte barnmorskan igår för att se så att allt rullar på. Sf-måttet ligger nu på 28 cm och bäbisens hjärtljud slog på fint i 139 slag/minut. Ganska stor skillnad sen vecka 24 då hjärtat slog 150/minut. Bm förklarade att det inte spelar någon roll hur fort det slår bara det arbetar i en bra rytm. Nu har vi alltså gått från typiska "tjej-ljud" till "kill-ljud" :)

Vårt TUL blev framflyttat en dag till den 16:e Maj så att vi kunde klämma in ett läkarbesök efteråt för att prata om bäckenröntgen. Vi får se om vi får igenom våra önskemål. Min lillasyster bönade och bad om en röntgen men fick aldrig igenom det. Jag är inte direkt supersmal kring höfterna så jag förväntar mig inte att det ska vara några problem men bara vetskapen att allt är ok skulle få mig att slappna av väldigt inför förlossningen.

Järnvärdet var nere på 95 och mina depåer i kroppen hade också minskat så nu finns det ingen återvändo, järntabletter ska intas varje dag. Redan efter första dosen stannade magen av och en halv påse plommon har fortfarande inte hjälp någonting alls. Det är otroligt jobbigt att aldrig få gå på toaletten men samtidigt är det skönt att bli av med yrseln och illamåendet som kommer så fort jag rör på mig för mycket. Vår resa till stockholm för någon helg sedan var en lång kamp mot att inte kräkas eller svimma i någon butik.

Annars rullar livet på. Jag irriteras lite av sura uppstötningar, måste äta glass minst en gång om dagen, väger numera nästan 12 kilo mer än innan behandlingen och har konstant ont i revbenen. Det är superhärligt!

  
Vecka 29 (28+6)