Candra

4 januari 2011 09:28

Tror att det är vanligt att mannen lider i det tysta, han vill ju inte visa att han oxå är ledsen för vår skull men det blir lite motsatt effekt oxå då vi tror att dem inte bryr sig. När man sedan kommer på att båda lider lika mycket fast på olika sätt så känns det som att hoppet är borta, ger rådet att åka bort, äta middag, göra annat och koppla av samtidigt som jag ska ta vara på det själv. Funderar på att boka en massagetid och sedan äta middag ute med maken. Kram

EVL

4 januari 2011 09:59

Ja visst är det så. Verkar som om vi hanterat det på olika sätt. Ska ta ditt råd och åka bort veckan efter vi har varit hos TF för utredning. Låter som en bra idé med massage och middag! Kram

Längtan

4 januari 2011 10:38

Jag håller med Candra. Mannen lider och mår dåligt i det tysta. Det är mer nära oss kvinnor. Det är i våra kroppar som allt händer eller inte händer snarare.
Men det är viktigt att man sörjer tillsammans också. I början av vår bebiskamp var det bara jag som grät hela tiden. Nu efter våra misslyckade ivf-försök har vi gråtit tillsammans.

Stor kram till er båda.

EVL

4 januari 2011 11:07

Ja precis, vårt lidande är på ett annat sätt. Tror det tar ett tag innan E orkar visa sina känslor för mig, men vi har kommit en bit på vägen iallafall. Något positivt med allt det dåliga och jobbiga är att vi kommit varandra närmare.

Kram!

M

4 januari 2011 11:17

Varför ska vissa par behöva genomlida denna smärta och sorg?? Vad har man gjort för att förtjäna det?

Känner igen mig, min man lider också i det tysta och säger inte så mycket om detta. Men jag vet att han tänker på det varje dag och också mår dåligt. Det gör så ont att veta det, man får skuldkänslor...

Håller med ovan att det är bra att komma bort lite från vardagen och göra annat. Ha något att se fram emot och göra det man tycker är roligt. För vi är värda allt gott i livet ;)

Stora starka Kramar!!

EVL

4 januari 2011 13:54

Ja visst känns det orättvist ibland?! Det hemska är att jag börjar bli mer och mer arg på folk som jag ser fått en massa barn även fast de inte har jobb, är mycket yngre eller igentligen inte ville ha barn. Vill inte vara en bitter människa :(

Ja det är vi verkligen värda!
Stora kramar tillbaka.

minutredning

4 januari 2011 15:06

Min sambo är likadan, han visar inte att han är ledsen men ändå märker jag de på honom. Jag känner honom så jag ser på honom vad han tänker:/

Hoppas det bli din och min tur snart!

EVL

4 januari 2011 16:49

Ja det hoppas jag med vännen!

Annika

4 januari 2011 18:26

Jag har inte följt din blogg länge. Jag och min fästman har inte försökt speciellt länge så jag vet inte om jag får uttala mig. Jag tycker att det är jobbigt att varje månad gå och hoppas för att sen drunkna i besvikelse. Och då har vi inte ens försökt i ett halvår. Vad jag vill säga är att det är såna som du som ger mig hopp, att det finns människor där ute som verkligen vill ha barn som längtar. Jag förstår din känsla över alla som har massa barn eller som inte har jobb. Det är orättvist. Jag vill att du ska veta att jag tycker att du verkar vara oerhört stark, och du kommer bli en otroligt bra mamma för du vet hur man tar sig igenom sorg och en längtan som ingen kan förstå. Det är inte mycket tröst för dig kanske, men jag hoppas och tror på er!

EVL

4 januari 2011 21:46

Självklart får du uttala dig om det. Längtan är inte mindre eller mindre värd bara för att man försökt under en kortare tid. Känslan när mensen kommer är ändå den samma.

Vad roligt att höra att jag ger dig hopp. Tack så väldigt mycket för dina fina ord. Det hjälper mig otroligt mycket att veta att det finns människor där ute som orkar läsa det jag skriver och stöttar mig och min sambo.

Bloggar du med? Hoppas att det funkar för er snart. Bli inte rädd av det du läser i barnlöshetsbloggar. Kram!

Årengår

4 januari 2011 21:05

Jag tror att när ni har gjort klart utredningen och är på väg mot IVF så kommer ni få nytt hopp. Sorgen att det är där man hamnar måste också bearbetas men även om allt känns hopplöst så är det för tidigt att "ge upp" nu. Jag håller tummarna för er! kram

EVL

4 januari 2011 21:39

Ja så är det nog. Måste bara finna mig i situationen först som du säger. Hoppas att de hittar något dumt litet fel eller att vi åtminstone får prova insemination innan ivf.
Tack för tummhållningen vännen! Kram

Annika

5 januari 2011 15:29

Nej jag bloggar inte. Att vi försöker skaffa barn är liksom en så stor hemlighet så ibland känns det som om jag inte får tänka på det ens. Men sedan jag fick missfall för några månader sedan har jag börjat läsa bland annat din blogg och jag måste säga att du har planterat ett litet frö i mig. Det kanske hade varit nyttigt att skriva av sig lite. Hur som helst tack för att du delar med dig av ditt liv.

EVL

8 januari 2011 12:08

Jag känner igen det där så väl. Det kändes liksom lite förbjudet och hemligt, nästan lite farligt. Efter ett tag blir man mer och mer desperat och tilslut måste tankarna och känslorna ut. Att blogga är ett otroligt bra sätt att ventilera, men man blir också rädd av mycket utav det man läser.

Tack för att du läser och kommenterar det jag skriver. Hoppas ni lyckas snart.
Kram

Jenny

6 januari 2011 18:40

Det kan kännas litet hopplöst till och från, men jag tänker inte ge upp. Efter allt vi varit med om SKA det gå nu. Mf, ma, utomkvedes och två små begravningar. Man måste få vara ledsen, gråta och bryta ihop, det är en viktig del i allt det svåra.
Men jag tror också att man måste försöka vara glad åt det man har..inte bara ledsen. Att hitta en balans när man sörjer och längtar är inte alltid så lätt. Men som tur är är vi många som försöker och hittar stöd hos varandra. Jag hoppas du som jag blir mamma redan i år.

*Massa omtanke*

EVL

8 januari 2011 12:06

Nej man kan inte ge upp, allt kommer att vara värt det när man sitter där med sitt barn. Du har nog en sund inställning att du tillåter dig att vara både ledsen och glad ibland. Ja det finns ett otroligt stöd hos alla som bloggar, är så tacksam för det.

Det hoppas jag med Jenny!
Stor kram