Jag, mamma och moster lunchade ute idag. De såg att jag var nere och försökte muntra upp mig. Jag hade precis börjat få mensvärkskänningar och var inte alls på humör för några uppmuntrande ord. För att göra en lång historia kort så slutade det med att de fick mig att börja gråta där på fiket. Otroligt pinsamt men det fanns inget jag kunde göra åt det.

Efter lunchen då jag blev skjutsad tillbaka till jobbet gick jag och satte mig på toaletten för att få gråta ut det sista. Jag kurade ihop mig på golvet som en boll och lät vattnet rinna i kranen. Jag tittade efter och självklart kom där de första dropparna blod när jag satte mig på toaletten. Nu sitter jag på kontoret och ser ut som skit. Kan inte gå och fika idag för det är så jä*la uppenbart att jag nyss storbölat. Nu börjar mensvärken sätta igång på riktigt också.

Alla krafter går åt till att hålla tårarna borta och försöka fylla tiden med en massa jobb. Förhoppningsvis kan jag isolera mig på mitt rum resten av dan. På Söndag ska vi till kyrkan och fira att min superfertila lillasysters son ska döpas. Jag och E får väl hålla oss undan så gott det går.

Ja som sagt, det är bim idag. En dag som inte innehåller några större förväntningar. Mina första frågor till tant L då jag träffar henne igen kommer att vara:

"Hur ska man känna sig innan man vet att mensen inte kommer? Finns det några säkra tecken? Jag får alldrig ömma bröst, blodsmak i munnen eller morgonillamående, betyder det att jag inte kommer att känna något innan?...Kan man känna någon skillnad på livmodertappen?"

All den här väntan och den OTROLIGA otåligheten håller på att göra mig galen! Månaderna bara flyger förbi och på gravidfronten inget nytt.

Mensen har inte dykt upp än men det är bara en tidsfråga.