Igår när jag låg dubbelvikt över skrivbordet, inlåst på mitt kontor, kom jag på den bästa beskrivningen av hur min mensvärk känns den första dagen:

Tänk dig att du är så otroligt kissnödig att blåsan är sprängfärdig. Magen är helt uppsvälld och petar du på den gör det ont. Tänk dig sedan att någon lägger ett skärp runt nedersta delen av magen och drar åt allt vad den orkar och sedan släpper sakta i intervaller. Ja just det,  skärpet brinner också...

Någon som känner igen sig?

Trots att det gjorde så satans ont igår så var det ingenting jämfört med hur ont det gjorde i hjärtat. Jag trodde att jag deppat nog dagen innan för att kunna slippa alla tårar på själva mensdagen, men tårarna bara rullade av sig själva. Jag och E låg vakna länge inatt och pratade om hur vi mår och vad vi känner. Han tror att vi blockerat oss själva eftersom vi ville det så otroligt mycket. Vi har vetat i över 5 år vilken månad, ja till och med vilken dag vi skulle börja försöka. Allt vi jobbat, pluggat, sparat och drömt om sedan vi träffades för 9 år sedan har varit  att uppfylla drömmen om en familj. Vi är så nära nu, men det allra viktigaste saknas fortfarande. Dom saknas verkligen. 

E är fortfarande den starka och hoppfulla. Jag är väl också hoppfull men han har inte riktigt förståelse för hur jag kan må så dåligt när mensen kommer. "Du kände det ju på dig innan" brukar han säga. Tror det är svårt för honom att förstå hur det är att behöva vara den i förhållandet som måste gå runt och känna efter, tempa, boka läkare, stressa, nojja och vara full av hormoner som får mig att gråta eller skrika lite då och då.