Candra

4 november 2010 09:21

Har oxå den där mensvärken och det enda som hjälper är en voltarentablett och vetekudde, är fullt medveten om att man inte ska ta voltaren men det har varit min räddning så jag struntade i alvedonen helt.

Eftersom att männen är så utanför så förstår dem inte, kände likadant med min man. Visst var han ledsen men jag tror inte att han fullt ut förstod hur det kändes för mig, det är ju min kropp som inte vill ta emot, det stöter bort och är allmänt jobbig hela tiden. Och det är klart att man känner efter hela tiden, alla små symptomer kan man vända till gravidsymptomer även när man vet att det är fullt normalt för en själv innan mens. Man vill bara inte se det och tillslut slutar man att hoppas och så fort symptomen kommer så börjar man med sorgearbetet. När mensen väl kommer brister det ändå....

Kram

EVL

4 november 2010 13:00

Ja det är fruktansvärt jobbigt. Kan bara inbilla mig hur hemskt det är för någon med endometrios kring den tiden. Har en vän som lider av detta och hon kunde bara ligga ner och grina de dagar hon har mens. Inga tabletter hjälpte. För mig hjälper både alvedon och Treo tack och lov...

Ja, exakt så är det. Jag känner mig otroligt misslyckad och okvinnlig varje gång mensen kommer.Skulle vilja ha svart på vitt att det inte gick att känna några symtpom innan mensen uteblir. Mitt liv skulle bli sååå mycket enklare då.

Skönt att få skriva av sig på bloggen och få kommentarer från fina människor som verkligen förstår

M

4 november 2010 10:36

Känner så väl igen mig i ditt inlägg, kunde lika gärna varit jag som skrivit!!! Det är vi som proppas fulla med hormoner, får vändas ut och in på i olika undersökningar, få humörsvängningar, tempar osv. Det är otroligt jobbigt, påfrestande och tär så på psyket.
Tror att våra män också mår ganska dåligt. Min sambo mår dåligt för att han ser att jag är så knäckt av allt detta. Han tycker det är jobbigast att vara maktlös och inte kunna göra något (fast han finns ju där och stöttar). Det är inte lätt att se sin älskade lida.

Men vissa gånger önskar jag att männen kunde bli fullproppade med hormoner så de ser att det är inte så lätt att styra sitt humör ;)

Kramar!!

EVL

4 november 2010 12:56

Brukar känna igen mig i dina inlägg med :)
Ja precis, de lider också men på ett helt annat sätt. Dom känner väl att de måste vara starka och stötta oss. Många gånger har jag sagt till E att jag vill att han också ska visa sina känslor men oftast så är det vid tillfällen då han redan har fullt upp med att trösta mig.

Det bästa är väl att prata mycket med varandra antar jag. Och vara nära varandra så mycket det går. Ska försöka dra med mig E till tant L oftare också så att han får känna sig mer delaktig.

Kramar

Evelina

8 november 2010 21:33

Alltså det värsta är för mig helt klart intervallbiten. För är det ett konstant låggradigt molande är det okej, man glömmer lätt bort det. Men när det övergår i intervaller (ibland lite svårdefinierade) känner man sig så maktlös.

EVL

9 november 2010 12:40

Ja precis. Molandet är man van vid men topparna på intervallerna är jobbiga.