Jag förstår inte hur min moster, som är den enda i släkten som gått igenom samma sak, inte kan visa mer förståelse än hon gör. Hennes knep att ta sig igenom sin ofrivilliga barnlöshet var att förneka att hon hade problem och fortsätta som vanligt. Men hon måste ju ha kännt samma äckelkänsla när alla andra runt omkring blev med barn hit och dit?

I Lördags var jag och familjen på kalas hos min moster, vars dotter fyllde moppe. Jag blev placerad vid samma bord som min syster, hennes sambo och min moster. Hela tiden pratade min moster på om hur det var att ha en bäbis och vad lycklig man är. Det värsta var när hon frågade när min syster skulle skaffa sitt andra barn! Hur kan hon sitta och prata om sådant när jag sitter där? När jag och E får kämpa för att få vårt första barn, hur kan hon tro att jag vill sitta och höra på när min lillasyster planerar att bli gravid igen?!

Är det möjligt att en person som varit ofrivilligt barnlös inte känner och tänker på samma sätt som oss andra? Jag har då inte stött på någon i bloggvärlden som inte varit precis som mig. Kan det vara så att hon verkligen inte tror att det är jobbigt för mig att höra sådana saker eller har hon helt enkelt glömt bort hur det var? I vilket fall som helst så gjorde det kalaset till en pina och jag såg nog ut som en surkärring hela kvällen.

Det är en vecka sedan ägglossningen och jag var så himla duktig på att känna mig glad och lugn efter besöket hos L. Allt var ju bra med både mig och E. Nu har den nya informationen om att spermieprovet kan vara missvisande fått mig på dåligt humör. Nu är jag rädd och orolig igen...Skit också!