Imorse tänkte jag skriva ett väldigt argt och onödigt irriterat inlägg om en viss typ av personer i min bekantskapskrets och deras förmåga att bli gravida hit och dit utan några som helst problem. Personer som rökt, knarkat och supit konstant sedan gymnasiet och ändå inte har några som helst problem att yngla av sig.

Jag började skriva på inlägget men bestämmde mig sedan för att inte gräva ner mig i sånna känslor, det löser ju inga av mina problem. Det blir bara jobbigare och jobbigare att få fler gravidbesked.

Jag vet inte vart alla positiva känslor tog vägen. Både E och jag är nedstämda och jag tror att han har gett upp detta försök redan, ända sedan jag berättade att spermieprovet kanske måste kollas igen. Vi hade en lång och ganska livlig disskussion om det i sängen för några nätter sedan. Han tycker att jag är för negativ, drar förhastade slutsatser och ringer runt till gynekologer hela tiden. Jag tycker att han engagerar sig för lite och låter mig dra hela lasset. Enligt honom skulle jag inte sagt något om provet och hållit det för mig själv. Skiljsmässobarn som jag är så såg jag till att vi somnade som vänner, men båda två har sovit sämre sen den natten.

Dagen blev inte bättre av att jag börjar få ont i magen runt livmoderstrakten, det brukar inte vara ett bra tecken. Dessutom är det hela 8 dagar kvar till bim. 
Jag har suttit okoncentrerad på jobbet och googlat på "hur ska det kännas innan bim" "era första graviditetssymtom" osv. Har redan läst sidorna flera ggr förut men jag kan inte låta bli. På lunchen berättade mamma att min syster vet att vi försöker och att hon varit jätteorolig för min skull eftersom jag stundtals verkat så ledsen. Så nu måste jag känna mig dum och skyldig för att jag inte har orkat prata med min syster om det här... Snart vet alla om våra problem och chansen att nånsin få överaska med glada nyheter är ju snart förbi. "Det är lika bra att berätta för E´s familj" sa mamma, och det kanske är sant. Men om vi gör det så är det officiellt. Vi har svårt att få barn... helt otroligt.

I min släkt har rökare, kvinnor med endast en äggledare, väldigt korta och sköra kvinnor och kvinnor över 40 fått barn. Men vi som är 25 och 27, friska och längtar så otroligt mycket, vi ska tydligen få kämpa för det. Jädra pissdag det är idag. Hoppas jag inte drog ner någon.