Wow vad konstigt det känns att få skriva det här inlägget. Det är en overklighetskänsla utan dess like varje gång jag får klicka i kategorin "gravid". Varje morgon vaknar jag och känner mig inte längre nertryckt i sängen. Som jag längtat efter det här! Vi är så tacksamma att det lyckades nu för jag vet inte om vi hade orkat med den babyboom som står för dörren. Istället för att må dåligt varje dag är vi nu fånigt upprymda och jag var rädd att vi aldrig skulle få må såhär. Herregud vad otroligt tacksam jag är!

Idag gick vi in i vecka 6, 5+0 och vi har tänkt att vi tillsammans ska börja ta en bild på magen. Tanken är att alla bilder vi tagit i samband med IVF:et, inklusive de jag lagt ut på bloggen, ska sättas in i ett album. Inte bara för att visa bäbisen hur vår resa såg ut utan också för att kunna visa släkt och vänner. Att IVF är något fint och en otrolig resa. Det är en jättehärlig idé det här med albumet men vi är inte så handlingskraftiga eftersom vi fortfarande inte har förstått vad det är som händer. Vi är såklart otroligt glada men samtidigt väldigt chockade både jag och E. För varje minut som går sjunker det in lite mer och med det så ökar oron för att det ska hända någonting. Än så länge har jag lyckats hålla mig borta från att googla på hemskheter men det är väldigt lätt att tankarna går åt det hållet.

Ömheten i brösten har ökat lite de senaste dagarna. Nu gör det inte bara ont i själva bröstvårtan utan också på sidorna av bröstet. Igår på badhuset kände jag att de var lite knöla men det släppte efter någon timmes badande. Tack föresten för alla tips om bubbelpoolen. Det slutade med att jag bara satt och doppade fötterna i det varma vattnet och det räckte mer än nog :)  Hela upplevelsen med badet var faktiskt lite surrealistiskt. I ett gäng på fem personer var tre höggravida. Hade jag inte varit gravid hade det alltså varit en ren mardrömssituation att vara fast på en liten yta med kvinnor som bara jämför magar och klagar på foglossning. Då och då kom det välbekanta sting i hjärtat tills jag sekunden efteråt kunde påminna mig själv om att jag faktiskt också satt där och väntade barn! Då kunde jag le.

Molvärken i magen har ändrat karaktär och är inte alls som under förra veckan då jag var helt säker på att mensen skulle komma vilken sekund som helst. Nu sticker och ilar det bara och det känns inte alls likt mensvärk vilket känns lugnande. Magen är fortfarande uppblåst och förstoppad och det är jobbigt att sitta ner vid datorn men det går bättre om jag i smyg knäpper upp byxorna. Brösten är mycket fylligare och stramar då och då. På kvällarna är jag jättetrött men jag vaknar varje natt klockan 3 och måste gå på toa. Efter det somnar jag inte om förens kanske 5 så det finns ju en logisk förklaring till varför jag är slutkörd när jag kommer hem.

Vi har fått en tid för VUL den 29 November kl 8.40 Det är 20 dagar kvar men det känns som en evighet. Vi kan ju inte slappna av innan vi vet att det vekligen är ett litet pyre som lever där inne. Och föresten... hur ska man våga sluta med Crinonen?! Kan man inte få dispans och få fortsätta med dom tills man iallafall varit på ultraljudet?

Föresten, jag har fortfarande kvar den där hårda bullen på vänster sida av magen när jag ligger ner. Varken TF eller Falun visste vad det kunde vara... Finns det ingen annan som känner igen sig? Det har varit så sen äggplocket och det gör inte ont. Det är bara stenhårt och stor som en tennisboll ungefär.