Idag går vi in i vecka 7 (6+0) och om 13 dagar får vi förhoppningsvis se ett hjärta slå på VUL. Vi är nervösa vrak redan nu. Dagarna segar sig på som aldrig förr trots att jag lägger mig tidigare och har mycket att göra på jobbet. Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre när vi kommer ner på ensiffrigt och när vi närmar oss helgen. Oavsett vad man väntar på så går ju alltid helgen dubbelt så fort som vardagarna. Helgen bjuder föresten på gocart... är det något som man inte borde göra om man är nygravid?? Hur ska jag isåfall komma ur situationen?!

På tal om saker man inte ska/får/bör göra... inatt upptäckte jag ett big no no. Efter att jag varit uppe och kissat runt 3 brukar jag ha svårt för att somna om. När jag låg där och vred och vände på mig fick jag för mig att sträcka ut kroppen rejält. Sådär som man gör när man är riktigt trött. BIG no no! Det hugg till i ligamenten vid livmodern så att benen slängde sig tillbaka mot kroppen. Fasiken vad ont det gjorde! Något att tänka på i framtiden. Tyvärr så var jag så jädra trött att jag glömde bort mig och gjorde samma sak igen en timme senare! När jag vaknade hade jag redigt ont i magen. Det känns verkligen att det händer saker där nere. Det drar och ilar och trycker och spänner. Som mensvärk men ändå inte. Brösten är blåmärken och jag kan äta hur mycket som helst. Irriterad på stackars E är jag också men det går över jättefort. Stackarn är väl van vid humörsvängningar vid det här laget.

Innan jag skulle kliva upp för att gå till jobbet drömde jag att vi berättade för E´s föräldrar. De vet fortfarande ingenting och vi har tänkt berätta efter ett lyckat VUL. I drömmen (jag vet att det är s j u k t) satt vi alla fyra i ett badkar långt upp i luften på en smal hylla. E och jag satt i varsin ände och svärföräldrarna i mitten. Övriga släkten satt vid ett fikabort nere på golvet. Jag kommer inte ihåg riktigt hur vi sa det men det kom fram iallafall att vi väntar barn. Tyvärr fick vi en ganska dämpad reaktion så det blev lite awkward där i vattnet. Jag vet inte riktigt vad det är som fick mig att drömma sådär knäppt men det kanske är för att vi verkligen ser fram emot att få berätta för dom. Och jag vet att de kommer att bli överlyckliga.

Jag tänker på alla planer jag hade innan vi förstod att vi hade problem. Vi skulle säga det på ett så roligt och överaskande sätt som möjligt och det var viktigt att få göra det. Nu efter nästan två och ett halvt år är det absolut viktigaste och roligaste att bara få säga orden. Säga det vi inte kunnat förut och det vi längtat efter såå länge. "Vi är med barn!".