*För dom som inte orkar kan jag ge en heads up om att detta är ett gnälligt inlägg*

Igårkväll kom ömheten i brösten tillbaka lite och de ömmade lite på natten också men imorse när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt, förutom att magen är mycket större än vanligt. Det känns inte ok att vakna och nästan kunna tänka att allt bara varit en dröm. Några gånger låg jag där och tänkte "har jag bara drömt alltihop?".

Yrseln finns fortfarande där lite då och då men jag kissar inte lika ofta och jag mår inte illa heller.

Jag kommer ihåg att jag och E pratade om att när vi väl lyckades så skulle vi gå runt i ett lyckorus hela tiden. Vad som helst skulle kunna hända oss men vi skulle ta det med ett leende för att vi visste att vi var med barn. Så har det verkligen inte blivit. Visst, flera gånger om dagen påminner vi varandra om att vi har ett barn i magen och båda skiner upp. Men det känns alldeles för overkligt och som något vi bara hittat på. Resterande tid går åt till att vara orolig för att alla de jädra symptomen blir färre, eller iallafall går i vågor. Varför kan jag inte bara få kräkas lite eller iallafall må jättejätteilla om dagarna? Jag går mer än gärna runt med jätteont i brösten hela tiden. Jag skulle ändå le konstant.

Imorse var Crinonen slut och det gör inte saken bättre att veta att kroppen måste sköta allt själv nu. Den har ju inte precis funkat som den skulle förut. Det är också hela 9 dagar kvar till vårt första VUL. Det känns som en evighet.

Ikväll ska vi hälsa på E´s lillasyster som ska föda typ närsomhellst. Det hade kännts så mycket enklare om min kropp bara kunde ge mig lite respons på att jag verkligen är gravid.