Igår spenderade jag kvällen i soffan och i badet. Trots en del symptom som jag vet är vanliga såhär i en tidig graviditet kom jag på mig själv med att ligga och fundera på om detta verkligen händer? Varje gång jag tänkte på det vi varit med om de senaste dagarna började jag gråta. Inte som förut, pga att jag var ledsen, utan för att jag är så lycklig. För första gången på över 2 år.

Jag tror att jag skrivit om det förut att det är så förunderligt att allt kan förändras så drastiskt på bara någon sekund. Hela livet kan ändra inriktning. I nästan 2.5 år innan vårt positiva graviditetstest i Söndags var vår verklighet en helt annan än den vi plötsligt lever i nu och det är så tydligt att varken E eller jag har hunnit med i svängarna. Hela tiden kommer vi på helt nya saker som vi kanske måste tänka på som verkligen inte fanns med på världskartan förut - Vad får man äta? När kan vi köpa en till bil? När/var/hur ska vi berätta? Vart kan man ha ett skötbord... osv

Både pga att det är svårt att ta in och för att vi inte kan ta någonting för givet innan vi sett att allt är bra så ligger alla sådana tankar på is. Efter ultraljudet om 19 dagar kanske vi kan landa. För tillfället svävar vi bara i det blå. Jag analyserar fortfarande precis allt men ibland tar jag mig tid att bara mysa. Om allt är som det ska ligger det ett litet pyre på ca 7mm i min mage och nu i vecka 6 börjar hjärtat att slå. Det är så mysigt att tänka på även om det är nästan ogripbart.

Ikväll sysselsätter jag mig med kroki med en av våra närmsta vänner. Samtidigt räknar jag ner. Det är "bara" 19 dagar kvar till det första ultraljudet.