Alf sitter bredvid mig och agerar stöd när jag blandar vätskorna.

  Den första sprutan.

  Vårt barnrum får ett lyft.

Men herregud vad fort tiden har gått nu då helt plötsligt. Jag börjar ju med sprutorna ikväll!! Hur hände det här?

Kan det vara så att vår plan att sysselsätta oss med annat har fungerat?  Att inte prata så mycket om det som händer utan bara försöka leva på så gott det bara går. En annan förklaring kan vara att jag varit så himla trött och haft så ont i huvudet de senaste veckorna att jag inte märkt när dagarna sprungit förbi. Efter cirka 10 dagar när biverkningarna knackade på dörren tog jag en sväng till Birsta och köpte en kofta. Den åker på och av som en jojjo för rätt var det är så fryser jag och nästa sekund svettas jag som en gris. Tur att jag sitter i ett eget rum.

Idag är jag helt slut i huvudet efter ännu en sömnlös natt. Både jag och E har bara legat och snurrat i sängen och jag vet faktiskt inte när jag senast fick sova mer än 4 timmar. Eftersom båda går omkring som zombies på jobbet har vi haft höga ambitioner att stjäla tillbaka lite sömn och igår bestämde vi träff i sängen. Men så kom vi hem och var döhungriga båda två och efter middagen rusade tiden iväg. Plötsligt var klockan 23.

Istället för att ta en tupplur tillsammans efter maten gick kvällen åt till att riva tapet och spackla vårt blivande barnrum. Eller som jag brukar säga när någon frågar: "rummet bredvid vårt sovrum".

Jag kan ju inte gå runt och säga "vi renoverar vårt barnrum... fast vi är ju inte gravida än..."

Kanske dyker det upp en bild senare...