Resan mot äggplocket påbörjades igår kring lunch när jag åkte hem från jobbet. Förutom ett möte där jag bara halvt medverkande fick jag absolut ingenting gjort från kl 8 till kl 12. Väl hemma i huset möttes jag av E som oroligt vankade av och an i huset. Jag kunde se på en gång att han var lika spänd och nervös som jag var.

Alla väskor packades in i bilen och så var vi plötsligt på väg! Vädret var verkligen uruselt och det kändes märkligt att åka iväg hemifrån utan att nästan ingen bland de närmsta visste om att vi åkte ibäg. Som om vi rymde. Men det kändes samtidigt oerhört roligt och spännande. Som ett tryck över hjärtat som sakta släppte.

Några timmar senare anlände vi till Falun. Trots att vi ett tag var helt lost pga urusel vägbeskrivning upptäckte vi helt plötsligt att vi av en slump hade åkt rakt mot hotellet och befann oss utanför entren! Nästan som om det var meningen ;)

Med Alf i handen utan att skämmas (ok E skämdes lite då) gick vi in och fick nyckeln till vårt rum. Eftersom vi båda vet att när man är stressad och nervös går man oftast fel så gick vi ut för att leta upp klinken så att vi inte skulle behöva ha panik på själva äggplocksdagen. Kliniken låg bara några hus bort så det gick fort.

Resten av kvällen tillbringade vi tätt intill varandra i sängen där vi såg på film i min laptop och åt choklad. Redan då var jag jättenervös inför det som väntade och klarade inte av att koncentrera mig. Jag hann också nojja några gånger över hur mycket eller lite det kändes i magen. Tack och lov har jag en helt underbar sambo som lugnade mig gång på gång. Vilket tålamod han hade! Det skulle bli så skönt att få det gjort. Magen kändes otroligt full och det gjorde ont bara av att sätta sig ner.

Vi gick och la oss värmda av både tanken och bevisen på att ni finns där för oss.

Både jag och E sov jättedåligt under natten. Flera gånger vaknade jag till och undrade vart jag var. När jag kom på att äggplocket närmade sig gick pulsen upp och jag låg och svettades ett tag innan jag kunde somna om. Våra mobiler larmade med en sekunds mellanrum och klockan 7 var det dags att kliva upp. Alf satt redan i hallen och var lugn som en filbunke. Det kunde man verkligen inte säga att jag var.

Nervös!

Efter en lätt frukost bestående av en skål jordgubbsyoghurt begav vi oss till kliniken. I parken precis bredvid hotellet fick vi slå följe med en dagisklass som var på väg in mot staden. Det tog vi som ett bra tecken. I nya fina fräscha lokaler fick vi anmäla oss hos en trevlig receptionist. E fick skriva på ett intyg där han godkände att hans spermier fick befrukta mina ägg. Sen fick vi sitta i väntrummet ett tag innan en trevlig sköterska tog med oss till ett rum som vi delade med en kvinna och hennes man och en liten tjej på fyra år. Tydligen hade de tagit med sig dottern på äggplocket. Det verkade som om den lilla tjejen var en av klinikens mirakel. Hon var en jättefin liten flicka men hon och föräldrarna pratade konstant och gick in och ut ur rummet hela tiden. Mannen verkade väldigt nervös för han åt mackor och gick på toaletten konstant.

Jag fick ta på mig jättesnygga sjukhuskläder och det hela började kännas väldigt nervöst och spännande.

Sköterskan kom in till oss och förklarade vad som skulle hända härnäst. Jag bad om lugnande innan ingreppet och det gick bra. Hon bad mig lägga mig ner på sängen och så satte hon en infart i mitt armveck. E sa att hon sprutade in något också men det uppfattade aldrig jag eftersom jag låg och tittade upp mot fönstret.

Sen satt vi där och väntade. Jag hade fått en liten hutt med lugnande att ta men den skulle inte ner förän kvart i 10 och vi hade noll på tiden eftersom det inte fanns en klocka någonstans. E satt på en stol bredvid min säng och strök mig över benen. Kvinnan i sängen bredvid vår blev hämtad för sitt plock. Två panodil hade jag svalt och en halv banan han slinka ner innan en ung sköterska kom för att hämta E så att han fick lämna sitt prov. Medans E var borta låg jag själv och försökte uppskatta hur mycket klockan var. Längtade efter den där hutten med lugnande. Tillslut gick jag ut på toaletten och hann kika in i ett fikarum där jag såg att det äntligen var dags! Jag nästan sprang tillbaka till rummet och drog i mig medicinen som smakade bitter grape. Sen satt jag på sängen och väntade på att pulsen skulle gå ner. Vilket den inte hann göra innan E var tillbaka. Lite skärrad var han men lättad att den delen var över. Det verkade som om den unga sköterskan hade varit mer nervös än vad han hade varit.

Kvinnan vi delade rum med kom tillbaka och verkade väldigt pigg vilket gjorde mig lite lugnare. Eller så var det medicinen. Vår sköterska öppnade plötsligt draperiet och så var det dags för oss! Jag fick gå på toaletten igen och fastän det bara var kanske 15 minuter sedan jag gick så kunde jag kissa jättemycket. Antar att även blåsan var nervös. Vi blev invisade till ett mörkt och varmt rum där det spelades lugn musik. Doktor Ulrik hälsade på oss med händerna i vädret redo att sätta igång. Jag la mig i gynstolen och fick en varm kudde på magen. Doktorn började tvätta mig med något där nere. Detta kändes ganska mycket eftersom jag var så öm.

" Fasiken också, om bara detta gör ont kommer det inte att bli nådigt" - hann jag tänka innan Ulrik plötsligt sa "Nu lägger jag bedövning här". Jag tittade förvirrat på skärmen och såg en liten liten nål som punkterade slidväggen och en bit in i äggstocken på höger sida. Det kändes nästan ingenting. Fyra till fem små stick på vardera sida. Förvånat tittade jag på sköterskan som satte en spruta i infarten och sa att hon skulle ge mig något som gör mig lite snurrig. Så sprutade hon in en vätska och jag kände ingenting.

Sekunden efter kände jag. Som om jag färdades lite lite längre bak i medvetandet. Som om jag fortfarande var med i rummet men liksom lite längre in i huvudet. När sköterskan eller Ulrik frågade vad vi jobbade med hade jag varit jätteseg att svara så E hade skämts lite. Det var som om orden behövde färdas längre för att nå mig. Sen fick jag tänka lite längre innan jag kunde svara också. Jätteknepigt men väldigt skönt.

Doktor Ulrik tyckte att jag hade många fina äggblåsor och helt plötsligt hade han börjat punktera dom. Kvinnan bakom luckan ropade "ägg" och sköterskan sa att nu hade de hittat det första ägget. Ett otroligt lugn infann sig och jag tog E´s hand. Inte för att det gjorde ont utan för att det var så fint. Plocket kändes knappt någonting och vi kunde följa allt som hände hela tiden. Det enda som oroade mig var att under hela tiden, då sköterskan lämnade rör på rör till kvinnan bakom luckan fick vi bara höra 5 ägg. När vi var klar fick jag en binda och fick sitta upp i stolen ett tag så att det värsta snurret kunde lägga sig. Innan jag blev utledd till rummet frågade jag hur många ägg de hade nu och fick än en gång höra 5. Innan vi gick ut tackade vi alla och jag fick höra att jag var en tålig tjej :)

Väl tillbaka i sängen var jag härligt snurrig, glad och väldigt väldigt trött. E och jag la oss båda två tillsammans på sängen och på några sekunder hade vi somnat i varandras famn. Vi vaknade av ett ryck när den unga sköterskan drog bort draperiet för att ge oss E´s provsvar. Jag var både snurrig och yrvaken och hade dregglat ner hela E´s axel vid det här laget. Provet såg ganska bra ut. 16milj/ml. 20 miljoner är ju gränsen för vad som anses normalt men eftersom E hade 60% rörlighet (40% är normalt) så de hade beslutat att göra ett "vanligt IVF" där de blandar spermierna med äggen.

Efter ytterligare ca 10 minuter kom vår sköterska in och jag låg fortfarande kvar på sängen. Hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag var lite yr och hade somnat. Det var helt normalt och berodde nog på den lugnande medicinen. "Det blev totalt 15 ägg!" sa hon plötsligt och jag var tvungen att säga "VA!?".
"Ja, du har svarat så bra på medicinen och du är ung så därför blev det många ägg" - fick jag till svar. Jag och E tittade på varandra och båda såg ut som glada frågetecken.

Efter lite information om hur jag ska göra med Crinonen och vad som gäller framöver fick vi bege oss när vi kände oss redo. Innan vi gick fick jag lämna ett blodprov från den andra armen. Detta har de tydligen börjat med nu och de kollar sköldskörtelhormonet på alla patienter. Jag hade alltså två stuckna armar, en öm mage och ett lättat hjärta när vi började plocka ihop våra saker för att gå.
 

Vid det här laget var vi hungriga så vi tog med oss varsin macka på vägen till jackorna och skorna. Den åt jag på på vägen ut och precis när vi öppnar dörren för att gå möter vi doktor Ulrik och jag (fortfarande lite yr) tappar min macka! Som tur är lyckas jag fånga upp den innan den tar i marken och mummlar till E: "oj vilka reflexer". Då svarar plötsligt Ulrik "ja det gjorde du bra". Pinsamt.

På väg mot bilen nästan skuttade vi av glädje och lättnad. Symboliskt nog var vädret mycket finare och framför oss i parken sprang en liten ekorre. Under färden hem meddelade jag de viktigaste att det gått bra. Resten av släkt och vänner behöver inte veta så mycket. Det känns bäst så, att de inte vet tex vårt testdatum. (6 November!)

Nu är den första delen avklarad och jag är så glad över att det var en positiv upplevelse. Vet inte om jag orkar samla kraft och göra om allting fler gånger om plocket gjort fruktansvärt ont. Vi är glada över resultatet och väntar med spänning och nervositet över samtalet från kliniken imorgon. Förhoppningsvis får vi komma tillbaka på Måndag och inte på Fredag. Längre än så varken orkar eller vågar vi tänka.

Tack igen för alla kommentarer! Ni är fantastiska allihopa.

Nu är vi hemma igen. 15 ägg fick de ut vilket kom som en total överaskning eftersom de sa att det var 5 st när vi var inne hos farbror doktorn.

E´s prov var lite sämre än hos TF. 16 miljoner/ml. Tror han hade lite över 5 ml men det kompenserades av att rörligheten var så bra (60% rörlighet). Det blir därför vanlig IVF och de kommer att ringa under morgondagen och säga när det blir återföring.

Allt som sagts om Falun stämmer verkligen och hela äggplocket var en positiv upplevelse. Vi trodde verkligen inte att vi skulle få ut så många ägg så båda två är väldigt glada idag. Och trötta så nu ska vi somna i soffan. Ett långt inlägg med bilder kommer imorgon.

Tack för alla fina kommentarer, tankar och tummar. Ni är så fina <3

Kram!