Vi tog vår tid och påbörjade resan redan klockan 12 på Söndagen. Allt kändes som en repris av dagen innan äggplocket och nu irrade vi inte runt lika mycket innan. Vi tog våra väskor och skyfflade in allt i vår minibil sen var vi plötsligt på väg. Alf satt på sin plats i baksätet och solen sken.

Fastän allt kändes igen så var denna resan helt olika den vi gjorde för bara några dagar sedan. Då visste vi att det fanns ägg att plocka från magen, att vi skulle få ett resultat. Nu kändes det som om vi åkte mot något totalt ovisst. Det märktes på stämningen. För att behålla något slags lugn bestämde vi oss för att köpa med oss fika och verkligen ta oss tid att stanna och njuta av omgivningen på vägen ner.

Dagen före äggplocket tog vi in på First Hotell Grand men nu hade vi bokat rum på Clarion Bergmästaren. Eller rättare sagt mamma hade bokat och betalat rummet som en "lycka till"-present. Vi checkade in runt 17 och slängde oss på sängen så fort vi kunde. Tror att vi mest var utmattade psykist för själva resan var väldigt lugn.

Efter en stunds vila lämnade vi Alf i rummet och sökte reda på Hemköp. Alla mediciner och förra veckans äggplock hade gjort min mage så himla öm att jag inte kunde använda magmusklerna riktigt. Den var fortfarande ganska uppsvälld och det gick inte att gå på toa. Det gick bara inte! Lösningen fick bli en påse plommon. Åt typ halva påsen och förbannade den senare ordentligt :O

Klockan 18 till 21 serverar Bergmästaren en lättare middag alldeles gratis. Det var verkligen jättegod mat och inte på något sätt lätt. Efter en megaportion med potatis, hemmagjord bearnaise och fläskfile med inlagda svampar och oliver bjöds det på kaffe och hallonpaj. Bergmästaren rekommenderas verkligen och om vi måste åka ner till Falun fler gånger kommer vi att välja det hotellet.

Efter en stor middag föste vi ihop sängarna och låg och tittade på en film på min bärbara. Nervositeten var väldigt påtaglig på båda två och det var svårt att koncentrera sig. Innan vi somnade, eller iallafall försökte somna, skrev jag ett meddelande på den lilla lappen på skrivbordet.

Så efter en nästintill sömnlös natt kom äntligen dagen då vi skulle få veta hur det gått för våra små embryon. Vi hade tid klockan 13 så timmarna innan spenderades med att äta frukost, duscha, klä på sig och checka ut i det mest långsamma tempot vi någonsin haft. Jag var så nervös så jag åt HUR mycket som helst till frukost medans E petade på en sketen liten macka med ost. Än en gång hanterade vi stress på olika sätt.

Efter utcheckning klockan 11.59 drog vi oss bort mot kliniken. Där gick vi i cirklar runt runt för att få tiden att gå. Tillslut konstaterade vi att tiden verkade stå stilla och begav oss ut på shopping. E hann köpa ett par fingervantar och jag hann ta kort på ett par blommor innan klockan blivit 12.45 och vi kunde sätta oss i väntrummet.

Den snälla kvinnan i receptionen frågade oss om vi visste att vi skulle sätta oss i väntrummet utanför äggplockningsrummet. Det måste ha varit samma människa som ringde hem och skulle meddela antalet befruktade ägg för hon lät så himla nedstämd att både E och jag började spekulera i om något inte stod rätt till. Varför skulle vi inte få sitta i det vanliga väntrummet?

Väl på stolen utanför äp-rummet steg nervositetet ytterligare några snäpp. Vi var alldeles ensamma i lokalen och för att ha någonting att göra började vi bläddra i boken "Livet" där man får se bilder på alla faser av en befruktning. Jag läste högt för E och båda två blev lite tagna tror jag. Efter ungefär en kvart kom nästa par till väntrummet. Vi slog ihop boken och hejjade tyst på varandra. Det var inte direkt något ställe där man inleder en konversation.

Trots att tiden gick tycktes gå bakåt öppnades plötsligt dörren och en vithårig man i labbrock tittade ut. Han ropade våra namn och både jag och E halvsprang in till honom. Nu var valsången borta och rummet var lite ljusare än vad det var vid plocket. Vi fick ställa oss på kö bakom fabror doktorn och han nynnade något medan han skummade igenom papperna.

Han började prata om E´s spermieprov. Det anses vara normalt även om det var 16 miljoner/ml istället för 20 som är gränsen för det normala. Detta pga att tätheten och rörligheten var så pass bra. Han gick raskt över till nästa papper och sa:

"Ja vi trodde ju att vi skulle få ut mellan 6 och 10 ägg från dig. Men vi fick ut 15... så det var ju bra. Av de 15 befruktades 10, eller igentligen 11 men det med två spermier så den kasserades."

"Idag har vi valt ut detta embryot till er" - fortsatte han medans han pekade med pennan på en liten text. "Det är en JÄTTEfin blastocyst och inte nog med det...  ni fick ut inte mindre än fyra lika fina som vi kommer att frysa ner".

Jag och E kikade fånigt på varandra. E verkligen strålade. Vi hade pratat och förberett oss på kanske ett eller två st till frysen under våra samtal på vägen till kliniken. Detta var ju jättebra!

Nu var det dags att "släppa in gestapo" som läkaren sa. Han öppnade en dörr och en kvinna i labbrock, glasögon och mössa klev in i rummet. Vi fick uppge våra namn och personnummer högt och så var vi godkända.

Nu fick jag hoppa upp i gynstolen. Farbror doktorn gjorde ett VUL för att kolla efter vätska i buken men det såg nog bra ut för han sa ingenting. Efter undersökningen fick jag lägga mig längre ner och nu sattes det fast saker där nere. Antagligen den där hållaren som håller fast livmodertappen. Ingenting som gjorde ont. När det var klart vände han sig om och skrek: "Ja då är vi färdiga" och kvinnan i det andra rummet ropade tillbaka "kommer snart". Så låg jag där med benen i vädret ett tag. I rummet brevid lät det som om någon körde igång en centrifug. Efter någon minut eller halvminut tystnade den och kvinnan klev in i rummet igen.

Jag hade hela tiden trott att allting skulle synas på ultraljudsskärmen såsom det gjordes på äggplocket. Därför låg jag med huvudet vänt mot den hela tiden. När jag började undra varför han inte gjorde någonting tittade jag mot doktorn och då var det redan klart. E sa att kvinnan gett honom en spruta och så hade allting hänt på några sekunder. Kvinnan i labbrocken sa "Allt ser jättebra ut, lycka till!" och så försvann hon igen.

Doktorn gjorde ett andra VUL och vi fick tillslut se en liten liten liten prick mitt på livmoderslemhinnan. Jag tror att jag frågade något dumt typ "ligger den bra där?" eller "är den på ett bra ställe?". E kanske skämdes :)

Sen var det byxor på och in till en kvinnlig läkare för samtal om efterbehandling. Det blev inte mycket till samtal utan vi fick ett graviditetstest och ett lycka till!

Herregud vad märkligt det kändes när vi gick därifrån. Plötsligt låg det ju en blastocyst i min mage. En perfekt blandning av mig och den jag älskar mest i hela världen. Vi var båda väldigt lättade.

Hela vägen hem kändes det verkligen super. För första gången på länge hade något gått vår väg. Tänk om det kan få fortsätta gå vår väg även framöver...

Hemma hade mamma och mormor städat och donat för att vi skulle få komma hem till ett fräscht hus. På bordet stod det frukt och blommor. Tvätten var vikt och fönstren alldeles rena. Blev alldeles rörd av deras omtanke. Och att de förstod vad vi verkligen behövde.

Kvällen avslutades sen som bekant med besök av min lillasyster och hennes familj.