Vad jobbigt det är. Verkligen psykisk terror. Redan! Det kändes så bra när vi var på väg hem och när vi var i Falun. Då kunde vi ta åt oss allt positivt och verkligen tro att det kommer att lösa sig nu. Men så fort vi satte foten innanför dörren hemma kom gamla känslor och tankar tillbaka. Allt negativt som hänt. Allt blod och alla tårar. De slog emot mig med en väldig kraft och mer och mer känner jag att hoppet sjunker lite mer för varje dag.

Varför är det såhär? Varför kan jag inte bara fokusera på att det verkligen ligger en perfekt liten blastocyst i min livmoder just nu. Vi har alla förutsättningar att lyckas men ändå går jag runt och lever i mina gamla tankesätt. Snurrar i gamla tankebanor. Istället för att vara positiv och glad har jag börjat tänka:

Tänk om det är något fel med min livmoder!? Att många andra hemmaförsök också resulterat i fina befruktade ägg men att de bara inte lyckats fästa riktigt...  Tänk om den här känslan av att det aldrig ska lyckas verkligen är en föraning om att något är fel!

Jag vet att gyn säger att det väldigt väldigt sällan beror på livmodern. Oftast är det embryot det är fel på. TF har också sagt att han tror att det för oss har att göra med äggstockar som inte rört sig som de ska. Han har sagt att det blir en graviditet tillslut. Han sa till och med att det bara är en fråga om det kommer att lyckas på försök ett eller två. Det är ju jättebra och skönt att få höra! Varför kan min dumma kropp inte hoppas och tro?

Igår mådde jag finfint nästan hela dagen. Jag träffade underbara Cecilia och Kix på lunchen och solen sken.

Men mot eftermiddagen började jag känna mig så himla ledsen. En jättetrevlig kvinna från kliniken i Falun ringde och frågade hur jag mådde. Redan vid de första orden började tårarna rinna och efter att vi lagt på stängde jag dörren och satt och grät en stund på kontoret. Varför vet jag inte. Hela kvällen blev lika känslosam. Jag grät i bilen med mamma påväg hem. I hallen innanför dörren och när jag och E lagade mat. Innan vi somnade envisades E med att lyssna på ett gammalt barnband, Dumbo, och då sprutade tårarna.

Hur ska det igentligen kännas under ruvningen? Hur ska jag hålla hoppet uppe? Hur ska jag tänka?

Hur ska jag överleva om det inte funkar?  Varför fattar inte min kropp att jag verkligen äntligen ruvar på något fantastiskt och bra!?

Bara för att försöka vara som alla andra normala ruvare kommer här en lista på hur jag mår på ruvardag 2:

Konstant gråtfärdig

Det sticker lite i brösten och bröstvårtorna är känsliga sen innan ÄP

Magen är uppsvälld

Ibland har jag som lätt mensvärk eller liknande kring livmodern

När jag vaknar på morgonen är det hårt och uppsvällt kring äggstockarna, speciellt på vänster sida.

Trött och lite ont i huvudet, men det beror på att jag sover dåligt och är ledsen.

Snälla snälla lilla blastocyst stanna kvar!