Vad jobbigt det är. Verkligen psykisk terror. Redan! Det kändes så bra när vi var på väg hem och när vi var i Falun. Då kunde vi ta åt oss allt positivt och verkligen tro att det kommer att lösa sig nu. Men så fort vi satte foten innanför dörren hemma kom gamla känslor och tankar tillbaka. Allt negativt som hänt. Allt blod och alla tårar. De slog emot mig med en väldig kraft och mer och mer känner jag att hoppet sjunker lite mer för varje dag.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte bara fokusera på att det verkligen ligger en perfekt liten blastocyst i min livmoder just nu. Vi har alla förutsättningar att lyckas men ändå går jag runt och lever i mina gamla tankesätt. Snurrar i gamla tankebanor. Istället för att vara positiv och glad har jag börjat tänka:
Tänk om det är något fel med min livmoder!? Att många andra hemmaförsök också resulterat i fina befruktade ägg men att de bara inte lyckats fästa riktigt... Tänk om den här känslan av att det aldrig ska lyckas verkligen är en föraning om att något är fel!
Jag vet att gyn säger att det väldigt väldigt sällan beror på livmodern. Oftast är det embryot det är fel på. TF har också sagt att han tror att det för oss har att göra med äggstockar som inte rört sig som de ska. Han har sagt att det blir en graviditet tillslut. Han sa till och med att det bara är en fråga om det kommer att lyckas på försök ett eller två. Det är ju jättebra och skönt att få höra! Varför kan min dumma kropp inte hoppas och tro?
Igår mådde jag finfint nästan hela dagen. Jag träffade underbara Cecilia och Kix på lunchen och solen sken.
Men mot eftermiddagen började jag känna mig så himla ledsen. En jättetrevlig kvinna från kliniken i Falun ringde och frågade hur jag mådde. Redan vid de första orden började tårarna rinna och efter att vi lagt på stängde jag dörren och satt och grät en stund på kontoret. Varför vet jag inte. Hela kvällen blev lika känslosam. Jag grät i bilen med mamma påväg hem. I hallen innanför dörren och när jag och E lagade mat. Innan vi somnade envisades E med att lyssna på ett gammalt barnband, Dumbo, och då sprutade tårarna.
Hur ska det igentligen kännas under ruvningen? Hur ska jag hålla hoppet uppe? Hur ska jag tänka?
Hur ska jag överleva om det inte funkar? Varför fattar inte min kropp att jag verkligen äntligen ruvar på något fantastiskt och bra!?
Bara för att försöka vara som alla andra normala ruvare kommer här en lista på hur jag mår på ruvardag 2:
Konstant gråtfärdig
Det sticker lite i brösten och bröstvårtorna är känsliga sen innan ÄP
Magen är uppsvälld
Ibland har jag som lätt mensvärk eller liknande kring livmodern
När jag vaknar på morgonen är det hårt och uppsvällt kring äggstockarna, speciellt på vänster sida.
Trött och lite ont i huvudet, men det beror på att jag sover dåligt och är ledsen.
Snälla snälla lilla blastocyst stanna kvar!
candra
26 oktober 2011 10:54
Jag önskar så att jag kunde ta bort allt det negativa för dig/er så att du kunde få glömma allt detta tills det är dags att ta testet, jag tänker på er massor nu och sänder en massa kramar. Vet att det inte hjälper så mycket men jag hoppas att du kommer att må bättre snart.
Kram
http://hizukiblogg.cryptorize.com
EVL
27 oktober 2011 08:15
Tack fina vän, det hjälper
Ninna
26 oktober 2011 11:32
En STOR varm kram kommer här, den kan inte avhjälpa alla tankar och känslor men kanske trösta och stötta en smula. Håller tummarna för din ruvning :-)
kramelikram
http://www.villblimammanu.blogspot.com
EVL
27 oktober 2011 08:11
Tack så mycket Ninna
Medan Du Finns
26 oktober 2011 12:53
Alltå, jag känner otroligt mycket med dig. Att misslyckas första gången för oss var den värsta, tyckte jag. Det går inte att ge några goda råd, men jag tänker försöka. Vi har ju ändå lyckats en liten stunde efter vårt åttonde försök. Du har ju otroliga resultat hitills, som jag förstår. Alltså riktigt, riktigt bra. Jag har ju ingen aning men jag tror som din läkare säger, att ni ska lyckas. Det sa vår läkare även efter fem försök utan något resultat, att det borde gå. Så 1) Försök tänka bortom detta resultat. Tänk, säg tre behandlingar framåt, se det som målsnöret och inte testdagen denna omgång. De flesta lyckas ju INTE på ett försök, och det behover inte betyda någonting (även om man helst vill lyckas direkt, jag fattar). 2)Gör roliga saker. Distraktion har varit det enda som hjälpt för mig. 3)Analysera inte toalettpapper. Blod eller ej, det går ändå inte att säga hur det går (utom efter massor av försök, då vet man). Lycka till! Kram!
http://medandufinns.wordpress.com
EVL
27 oktober 2011 08:11
Tack vännen, försöker fokusera på att vi får fina balstocyster men vad gör det om de inte skulle fästa?
Tack för dina råd. Jag ska försöka följa dom.
Kram!!
Orättvisan.
26 oktober 2011 13:16
Hejejejejejej fiiina du!
Du har redan sagt det själv, men jag säger det igen: Livmodern spelar MINST roll i alltihopa. Det var vad läkarna sa till mig! Tänk, det är ju därför ÄD funkar till exempel för livmodern blir oftast inte gammal och trött eller sliten eller något!
Och du, det är inte alls konstigt att du är gråtig, den där jäkla progestoronen ger en biverkningar som inte är av denna värld, gravidbiverkningar och hormon- och känslostormar och det är en jäkla berg och dalbana ruvarperioden. Tufft som fan men på något underligt vis tar man sig igenom den också, precis så många gånger som man behöver, men förhoppningsvis behöver ni bara en gång! Lyssna på farbror doktorn! Och vad fint <3 att de ringde för att fråga hur du mår! Vilken omtanke!
Tusen kramar och hållna tummar!
http://www.orattvisan.blogg.se
EVL
27 oktober 2011 08:08
Hej
Karin
26 oktober 2011 14:54
Usch! Jag vet precis hur det är! Just när man får tillbaka sitt lilla embryo känns det så väldigt positivt och sedan dalar hoppet allteftersom. Det verkar vara en helt normal känsla bland alla ruvare. Under min första ruvning hade jag väldigt mycket förhoppningar samtidigt som jag var ganska pessimistiskt. Ville vara mentalt förberedd på det värsta ifall det inte skulle bli något så att jag då skulle kunna ta den smällen lite bättre. Dagarna gick och när mer än två veckor gått sedan vi fått tillbaka vårt embryo närmade sig testdagen och jag började trots allt känna mig mer hoppfull. Fick dock mensvärksliknande känningar en dag, men detta hade man hört ju är väldigt vanligt när man är gravid så jag trodde nånstans att detta kanske var positivt. Men senare på dagen, då jag var på jobbet, kom mensen. Märkte det när jag skulle sätta in progesteronet. Blev först chockad och fortsatte att jobba som vanligt men efter någon timme hade jag tagit in det och då gick jag hem och grät ihop tillsammans med mannen. Detta var hemskt och veckorna som följde var riktigt riktigt tuffa. Usch! Så trots att jag inte ens vågat tänka positivt var smällen så otroligt hård. Men efter ett tag så repar man sig och dessutom närmade sig dagen för FET (vi hade ETT ägg i frysen). Den här gången bestämde jag mig för att tänka riktigt positivt till motsatsen var bevisad (även om jag visste att chanserna att lyckas med FET är ngt mindre än vid ET). Varför gå runt och vara orolig och ledsen i 2 v när det kanske funkat? Och har det inte det blir det ändå en jättesmäll man måste ta och som iaf inte jag kan gardera mig mot. Under denna tid gick jag och pratade med olika terapeuter som var ett bra stöd för mig samt en (fot)zonterapeut. De fick mig alla att slappna av mer och känna mig mindre stressad. Jag ställde in mig på flera nya IVF-försök, att det kanske skulle dröja flera år till innan vi lyckades och försökte hitta andra alternativ för att ha ett så meningsfullt liv som möjligt under tiden. Funderade seriöst på att skaffa hund, söka utlandsjobb... Ja, jag tänkte om totalt helt enkelt! Andra gången bestämde jag mig för att tjuvtesta. Bättre förekomma än att förekommas. Testade så tidigt att inget streck på stickan skulle kunna innebära att jag ändå var gravid (vilket för mig kändes bra). Men ville ändå veta vartåt det lutade. Därför kände jag mig ganska lugn och sansad när jag en morgon 1,5 v efter insättningen (av 2 dygns FET) gjorde ett gravtst. Kvällen innan hade jag känt lite som mensvärk så var mentalt beredd på ett negativt resultat återigen. Blev därför helt paff när jag såg hur ett litet blått streck framträdde på stickan! Det krävdes många test till innan jag verkligen vågade tro på att jag faktiskt var gravid. Dagarna som följde hade jag dessutom jätteofta "mensvärk", tom så jag vaknade av det på natten så var beredd på blod varje gång jag gick på toaletten. Läskigt! Men inget blod kom tack och lov. Dröjde dock till KUB-testet i v 12 innan jag verkligen trodde på att det låg en liten levande bebis i min mage och till RUL i v 19 innan jag på allvar började njuta fullt ut av graviditeten.
Oj, detta blev en jättelång kommentar! Vill med den stötta dig och jag hoppas att den kan vara till lite hjälp. Så här i efterhand är jag ärligt talat glad för allt jag och min man har gått igenom och två års kämpande känns som att de inte längre spelar någon roll.
Håller på er!
Kram
EVL
27 oktober 2011 08:04
Tack så mycket Karin för din långa och fina kommentar! Det känns bra att få läsa om er historia. Tack för att du håller på oss
Maya
26 oktober 2011 17:33
Det är inte så lätt att tänka positivt när de enda erfarenheterna man har är misslyckanden och sorg. Jag har nästan varit arg på läkare som varit positiva och sagt att vi har goda chanser - för jag har ju inte upplevt några goda chanser, bara icke-graviditet, i över tre år. Men nu är jag faktiskt gravid, trots att jag så många gånger gett upp och bara grinat.
Jag skulle råda dig att försöka skita i symptom - vad andra brukar känna eller inte - det kan kännas absolut ingenting och ändå bli en graviditet. Det kan kännas som mensvärk och bli ett plus. osv.. Det där vet du förstås redan och det är omöjligt att inte tortera sig i jämförelser och spekulationer, så det är inget speciellt bra råd :). Att du mår som du mår är inte konstigt - det är en stormig upplevelse att gå igenom en ivf!!!
Kram!
EVL
27 oktober 2011 07:58
Nej verkligen inte. Jag vet att det är det jag behöver göra men det är svårt att inte jämföra sig med andra. Jag har ju ingen aning om hur det ska kännas när man blir/är gravid.
Kram
Du + jag och framtiden
26 oktober 2011 17:59
Jag känner igen dina tankar, så väl. Så exakt. Jag har dessvärre inget bra tips att komma med. Bara att försöka hålla fokus på vad er läkare sagt.. Ta hand om er! Jag hoppas verkligen att ni får ert plus denna gång!
http://dujagochframtiden.blogspot.com
EVL
27 oktober 2011 07:55
Tack vännen, jag försöker.
Kramar
A
26 oktober 2011 21:19
Vännen <3 Vet inte om det är till någon hjälp, men jag tror och hoppas på erat superfina embryo! Skickar en styrkekram och hoppas också på att du får må bättre snart.
http://www.hjartatbloder.blogg.se
EVL
27 oktober 2011 07:55
Tack fina du
akna
27 oktober 2011 00:22
Det är väl inte konstigt att du känner som du gör, alla spänningar kanske börjar släppa och sen är du full i hormoner... Ni har ju bra förutsättningar för att det ska lyckas:) försök att inte analysera för mycket (ja jag vet att det är lätt att säga:). ) gör sånt som får dig att må bra! Kramar
EVL
27 oktober 2011 07:55
Tack
M
27 oktober 2011 02:24
Åh, jag vet hur jobbig ruvningsperioden är och vilken psykisk påfrestning den innebär. För mig gick det bra första veckan, men så fort jag var på RD 7 så började jag nojja, leta symtom, analysera toapapper (som jag fortfarande håller på med...jag vet, helt skadad) och man fick de där negativa tankarna. Jag försökte sysselsätta mig genom att träffa vänner, åka på utflykter och tom städa för att slippa tänka så mycket på det alldeles för mycket.....men jag vet, det är svårt!
Håller så många tummar, lånar tom makens och lillens!!
Kramar till dig vännen!!
http://myhartfordhome.blogspot.com
EVL
27 oktober 2011 07:54
Ja usch och fy, det är ännu värre än jag trodde. Fruktansvärt och tiden går ju så långsamt!
Tack för det fina vän
Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...
