Att för första gången få se ett positivt graviditetstest tillsammans med E. Så att vi kan andas för första gången på flera år. Så att jag kan få se honom rikitigt lycklig igen. Så att vi båda kan gå till jobbet och känna att vi orkar med.

Att få knäppa kort med mobilen och skicka iväg ett lyckligt mms till min bästa vän som hoppas så mycket för oss.

Att få tårar och kramar och gratulationer tillbaka.

Att få skriva resultatet gravid på bloggen under den alldeles för tomma kategorin "gravid".

Att få veta att jag kan bli gravid. Att vi kan bli gravida tillsammans.

Att få ta på mig gravidtröjjan som är så fin men som bara ligger i min garderob.

Att få se andras magar och andras bäbisar utan att få ont i hjärtat.

Om jag försöker vara riktigt positiv och glad så kan jag föreställa mig hur vi står där i badrummet jag och E. Jag lär väl vara så nervös att jag nästan spyr. E kommer att vilja titta först för så gör han alltid. Han har alltid varit så positiv. Jag kommer att se direkt på honom om det är ett plus eller ett minus. Jag föreställer mig hur det ser ut det där pluset, vårt allra första och precis då kommer vårt liv att slita sig loss från paus-mode och fortsätta så som det var menat. Kanske om jag försöker hålla kvar de där tankarna och min motivation...

Igårkväll stack och drog det i magen. Då och då kom det små vågor som påminde om lätt mensvärk. Bröstvårtorna var fortfarande ömma och det surrade i brösten. Det gjorde inte ont i dom utan det var mer som en ilande känsla. Magen var uppsvälld och jag var lika bedrövligt ledsen som jag varit på morgonen. Tårarna började plötsligt rinna pga ingenting. E jobbade sent så jag låg hemma ensam i soffan och grät utan att riktigt veta varför. Antar att det var av ren rädsla. För jag är verkligen jätterädd!

Jag tror att E blev arg på mig när han kom hem och såg att jag varit ledsen. För honom känns det som om jag ger upp alldeles för tidigt. Han vill inte namnge vår blastocyst i magen men han säger att vi "varit och hämtat hem vår bäbis" vilket bara gör mig ännu mer nedslagen och fruktansvärt ledsen. För tänk om det inte fungerar. Det skulle innebära så mycket.

Att vi inte hinner med något mer innan de stänger över jul. Att E´s lillasyster får sin bäbis precis när vi misslyckas. Att vi inte är sådanna som lyckas på första försöket. Att även min syster, min bästa vän, släkting och arbetskollega får sina barn innan vi ens försökt igen.

Om felet ligger i att mina äggstockar inte rör sig som de ska så borde ju en perfekt blastocyst på precis rätt ställe i livmodern fästa och fortsätta växa. Kanske skulle ett misslyckande innebära att det finns något värre fel på någon utav oss??

Nu är jag inne på ruvardag 3. Om vår lilla blastocyst har fäst så borde det redan ha hänt. Jag kan alltså vara gravid nu utan att jag vet om det. Det var med de tankarna jag öppnade ögonen imorse. Och märkte att brösten gjorde mindre ont. Att magen kändes mer som vanligt. Och modet sjunk igen på en gång. I mörkret gick jag ner till duschen med bankande hjärta och när jag stod där i vattenstrålarna fick jag panikkänslor som nästan kvävde mig.

Varför känner jag mig så säker på att det inte lyckats?! Varför kan jag inte sluta gråta redan på ruvardag 3?!

Jag förstod att den här perioden skulle bli jobbig, men inte så här kämpigt. Jag förstår att det måste bli ändrign innan jag går under. Måste tänka positivt eller inte tänka alls. Detta blir därför det sista inlägget som är såhär svart. Nu gör jag upp delmål och sen försöker jag ta en dag i taget.

Det första blir att klara sig till testdag den 6:e November.

Ruvardag 3:

Otroligt ledsen

Lite svullen om magen

Fortfarande ömma bröstvårtor men mindre än igår

Öm från äggplocket

Tryckande känsla långt ner i magen

Delmål IVF

Start [x]

Godkännt VUL [x]

Äggplock [x]

Befruktade ägg [x]

ET [x]

Testdag []

Positivt graviditetstest []

Tidigt VUL []

Inskrivning hos BM []