Igårkväll stack och drog det i magen. Då och då kom det små vågor som påminde om lätt mensvärk. Bröstvårtorna var fortfarande ömma och det surrade i brösten. Det gjorde inte ont i dom utan det var mer som en ilande känsla. Magen var uppsvälld och jag var lika bedrövligt ledsen som jag varit på morgonen. Tårarna började plötsligt rinna pga ingenting. E jobbade sent så jag låg hemma ensam i soffan och grät utan att riktigt veta varför. Antar att det var av ren rädsla. För jag är verkligen jätterädd!

Jag tror att E blev arg på mig när han kom hem och såg att jag varit ledsen. För honom känns det som om jag ger upp alldeles för tidigt. Han vill inte namnge vår blastocyst i magen men han säger att vi "varit och hämtat hem vår bäbis" vilket bara gör mig ännu mer nedslagen och fruktansvärt ledsen. För tänk om det inte fungerar. Det skulle innebära så mycket.

Att vi inte hinner med något mer innan de stänger över jul. Att E´s lillasyster får sin bäbis precis när vi misslyckas. Att vi inte är sådanna som lyckas på första försöket. Att även min syster, min bästa vän, släkting och arbetskollega får sina barn innan vi ens försökt igen.

Om felet ligger i att mina äggstockar inte rör sig som de ska så borde ju en perfekt blastocyst på precis rätt ställe i livmodern fästa och fortsätta växa. Kanske skulle ett misslyckande innebära att det finns något värre fel på någon utav oss??

Nu är jag inne på ruvardag 3. Om vår lilla blastocyst har fäst så borde det redan ha hänt. Jag kan alltså vara gravid nu utan att jag vet om det. Det var med de tankarna jag öppnade ögonen imorse. Och märkte att brösten gjorde mindre ont. Att magen kändes mer som vanligt. Och modet sjunk igen på en gång. I mörkret gick jag ner till duschen med bankande hjärta och när jag stod där i vattenstrålarna fick jag panikkänslor som nästan kvävde mig.

Varför känner jag mig så säker på att det inte lyckats?! Varför kan jag inte sluta gråta redan på ruvardag 3?!

Jag förstod att den här perioden skulle bli jobbig, men inte så här kämpigt. Jag förstår att det måste bli ändrign innan jag går under. Måste tänka positivt eller inte tänka alls. Detta blir därför det sista inlägget som är såhär svart. Nu gör jag upp delmål och sen försöker jag ta en dag i taget.

Det första blir att klara sig till testdag den 6:e November.

Ruvardag 3:

Otroligt ledsen

Lite svullen om magen

Fortfarande ömma bröstvårtor men mindre än igår

Öm från äggplocket

Tryckande känsla långt ner i magen

Delmål IVF

Start [x]

Godkännt VUL [x]

Äggplock [x]

Befruktade ägg [x]

ET [x]

Testdag []

Positivt graviditetstest []

Tidigt VUL []

Inskrivning hos BM []

 

Åren går

27 oktober 2011 10:54

Åh, jag önskar att jag kunde ta bort alla negativa känslor som du bär på. Ni kommer att lyckas tillslut. Det finns inget som säger att det aldrig kommer att gå! Blir det inget den här gången så kommer ni att lyckas på nästa eller nästa försök. Ni fick ju fina blastocyster till frysen. kram!!

http://arengar.wordpress.com

EVL

27 oktober 2011 16:44

Jag hoppas verkligen att du har rätt vännen. Tänk om man bara kunde få veta att det kommer att ske i framtiden. Då skulle livet vara så mycket lättare.

Kram

 

Sandra

27 oktober 2011 11:00

Att vänta på testdag är kämpigt! Mina symptom har varit helt obefintliga de gånger jag varit gravid (dvs fyra gånger, tre missfall) så jag tror att när det gäller symptom ska man inte ens försöka gissa sig till om det är bra eller dåligt att ha ömma bröstvårtor osv. Mina blev tex inte ömma förrän långt senare. Molvärk? Mjae, först i vecka sex... svullen? Inte förrän flera veckor senare. Så försök att inte lägga för mycket vikt vid det. Det konstiga är att jag ofta känt mindre de gånger jag väl varit gravid, men känt massor när jag varit skengravid. Håller tummarna för dig!! Du vet att det blir din tur och att ni kommer att lyckas! Själv har jag ett genetiskt fel jag har brottats med och trodde aldrig att jag skulle lyckas. Sorg, besvikelse och känslan av misslyckande har jag haft med mig länge. Men så plötsligt blev det vår tur efter flera år av missfall och kämpande... så det går hur mörkt det än känns :)

EVL

28 oktober 2011 08:02

Hej Sandra, jag försöker intala mig det varje dag. På kvällarna känns det bättre men varje morgon känns det självklart att det aldrig kommer att fungera. Det är skönt att höra att det kommer att gå, för det måste det.

Tack för dina tummar

 

Cecilia summerar

27 oktober 2011 12:38

En stund i taget, vännen min. http://cecilia.ekhemmanet.se/?p=259
Det är kanske det enda möjliga när man lever i den där skräcken. Jag hoppas att du ska hitta sätt (måla svarta tavlor, promenera med bra program/musik/böcker i lurarna, andas-andas-andas, äta godis, gå på bio, äta framför teven....) att lura oron vissa stunder. Så att du får hämta lite kraft.
Önskar så innerligt, så innerligt att det är glädjen som kommer efter allt detta!

http://cecilia.ekhemmanet.se

EVL

28 oktober 2011 08:08

Hej fina,
Har satt mål, nu gäller det bara att försöka fokusera. Men det blir svårare och svårare.

Tack så mycket!

 

Karin

27 oktober 2011 20:52

Jag vet precis hur det är och att man hela tiden letar efter tecken och symptom. Men själv tycker jag att det är överskattat efter att vi äntligen lyckades bli gravida. Gången jag verkligen lyckades bli gravid kände jag inte direkt annorlunda än annars. Visst, det är individuellt men så otroligt tidigt i graviditeten tror jag att det kan vara svårt att märka symptom. Dessutom kan man känna extra mycket i både mage och bröst så nära inpå ett ÄP och då är det ju inte så konstigt att man blir orolig om känningarna avtar efter ett tag. Men tror inte alls att det behöver betyda ngt negativt. Jag vet att det är jättesvårt men försök ändå att tänka positivt för det tjänar inget till att inte göra det. Kramar

EVL

28 oktober 2011 08:03

Hej Karin, jag försöker tänka på det. Svårt att tänka positivt. Skulle behöva anlita någon som går runt och viskar "allt kommer att bli bra" i mina öron.

Kramar!

 

Anna

27 oktober 2011 22:13

Du behöver inte vara oroligt för att brösten ömmar mindre och magen känns mer som vanligt. Att brösten ömmar så tidigt beror på hormonbehandlingen och alla hormoner som dina många ägg har producerat. Ömmandet minskar men sen kommer det tillbaka efter ett tag om det blivit en graviditet. Att det känns i magen så tidigt tänker jag också beror mycket på ÄP, alla äggblåsor o s v så du behöver inte oroa dig om du känner mindre.

Tummhållar-marathon fortsätter!

Kram!!

http://www.enmammawannabe.bogspot.com

EVL

28 oktober 2011 08:09

Tack vännen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...