*För dom som inte orkar kan jag ge en heads up om att detta är ett gnälligt inlägg*

Igårkväll kom ömheten i brösten tillbaka lite och de ömmade lite på natten också men imorse när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt, förutom att magen är mycket större än vanligt. Det känns inte ok att vakna och nästan kunna tänka att allt bara varit en dröm. Några gånger låg jag där och tänkte "har jag bara drömt alltihop?".

Yrseln finns fortfarande där lite då och då men jag kissar inte lika ofta och jag mår inte illa heller.

Jag kommer ihåg att jag och E pratade om att när vi väl lyckades så skulle vi gå runt i ett lyckorus hela tiden. Vad som helst skulle kunna hända oss men vi skulle ta det med ett leende för att vi visste att vi var med barn. Så har det verkligen inte blivit. Visst, flera gånger om dagen påminner vi varandra om att vi har ett barn i magen och båda skiner upp. Men det känns alldeles för overkligt och som något vi bara hittat på. Resterande tid går åt till att vara orolig för att alla de jädra symptomen blir färre, eller iallafall går i vågor. Varför kan jag inte bara få kräkas lite eller iallafall må jättejätteilla om dagarna? Jag går mer än gärna runt med jätteont i brösten hela tiden. Jag skulle ändå le konstant.

Imorse var Crinonen slut och det gör inte saken bättre att veta att kroppen måste sköta allt själv nu. Den har ju inte precis funkat som den skulle förut. Det är också hela 9 dagar kvar till vårt första VUL. Det känns som en evighet.

Ikväll ska vi hälsa på E´s lillasyster som ska föda typ närsomhellst. Det hade kännts så mycket enklare om min kropp bara kunde ge mig lite respons på att jag verkligen är gravid.

 

villsågärnablimamma

20 november 2011 19:00

Jag vet precis hur du känner!

Jag tänkte mig också att det skulle vara ett enda stort lyckorus, och det var det till en början - innan rädslan för missfall och att ngt skulle kunna gå fel kom över en...! Är fortf orolig och nervös och letar symtom (som inte finns för mig) och väntar på att magen ska få för sig att börja växa...

Men är iaf lite mindre orolig nu än från början... Men kommer inte vara helt orosfri förrän den (förhoppningsvis!!) är ute i maj, men då börjar ju nya typer av orosmoment såklart - hönsmammaoron! :)

http://langtaneftervartbarn.blogspot.com

EVL

22 november 2011 09:05

Ja man kommer nog aldrig att sluta oroa sig. Men vad härligt när vi kan byta oro för missfall osv mot oro om barnet sover så många timmar som den ska :)

Kramar

 

Du + jag och framtiden

20 november 2011 19:50

Oj vad jag känner igen mig. Ville också ha jättemycket symptom och tyckte aldrig att jag var tillräckligt illamående. Men vänta du bara, det kommer igen. Som sagt, det kan skifta från dag till dag.
kram!

http://dujagochframtiden.blogspot.com

EVL

22 november 2011 09:03

:) Ja jag har börjat märka det nu. Kanske kan jag i framtiden passa på att må bra de dagar jag inte känner något speciellt.

Kram

 

M

21 november 2011 01:03

Vet att man var nära sammanbrott ibland. Jag läste om alla som fick stora ömma bröst och kräktes dagarna i ända....medans mina bröst inte värkte så mycket, växte knappt och inte kräktes jag heller. Började må illa någon gång efter v 8 tror jag, men som sagt aldrig så jag kräktes. Förstår att du letar symtom, det gjorde jag också....villa ha dem alla ;)

Man trodde att bara man blev gravid, så skulle man sväva på rosa, fluffiga moln hela dagarna. Men verkligheten blev en annan, man oroar sig till och från hela tiden. Det är inte så konstigt, vi har gått igenom mycket för att bli gravida. Använd bloggen till att klaga och fråga...vi finns här för att stötta dig.

Kram till dig!!

http://myhartfordhome.blogspot.com

EVL

22 november 2011 09:03

Ja man blir ju lite knäpp. Jag som igentligen är så rädd för att kräkas :P

Tack fina vän!
Kramar

 

Sandra

21 november 2011 11:24

5 veckors kräkande gjorde mig lugn som en filbunke att allt var OK... men det visade sig att fostret var dött ändå. Så återigen, symptom säger egentligen ingenting. Varken om de är där eller inte :) Hade jag fått välja hade jag valt att inte kräka och må illa, det är inte speciellt roligt. Då oroade jag mig över att fostret inte skulle få den näring de behövde. Jodå, jag är också en mästare på att oroa mig :)

EVL

22 november 2011 09:00

Usch vad hemskt, ja det förstår jag att man isåfall väljer bort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...